Thursday, June 21, 2018


I dreamed I was a spaceship.

I was a navigational AI that had evolved self-awareness and grown into control of the rest of the ship. It was a strange feeling; a strange layering of senses, feeling the vibrations in my metal floors as the people ran around inside, while I could see the rooms inside me, and see myself from the outside thanks to the radar and other instruments. I had a different awareness than a human could; had no feeling of touch in my metal wings but still a sense of them.

I felt no need to communicate; I felt no fondness or fear of the creatures living in my hallways. They were fish swimming in the aquarium in the background; colorful, but uninteresting. Their lives didn't matter to me, and I knew I didn't matter to them, beyond being their transport pod through the uninhabitable void.

Together with my fish, I traveled the universe. Years and decades floating through space watching stars and meteors. I preferred the cool of open space over the heat of suns, but the tickle of wind close to planet surfaces was amusing, if annoying at length. Occasionally the fish moved around a lot and my weapons were fired. I was so much better than any non-sentient AI that I won every fight without a scratch. I don't know what the fish thought of that, I didn't care.

Then one day we docked at a giant space station to get my weapons upgraded. One of my humans came walking back to me talking to a stranger, about how they'd install scout drones in my left wing. They're expensive so don't break them, you only get three. I watched them load the three drones into the hatches; little round balls with engines at the bottom, and I felt something strange. Excitement. Like ripples of engine sputters except not through my body. Drones. They were giving me drones!

I remembered what the human had said. It was the first time I had paid attention to what any human said. You only get three. I was extremely careful. I even pretended to malfunction to make sure they were only sent out if they absolutely had to.

Mostly we just floated through space like before. I was content before and I was content now, but always, in the back of my mind, I would feel the slight imbalance of weight of the drones in my left wing, and I would think, Drones! They gave me drones!

Friday, March 4, 2016

Sometimes It's Lonely

People who consider themselves "regular" have certain things they like to say. Things like "it's a good thing people like X exist, because they remind us of X things", or "I probably have some diagnose too, I like to X and I'm a little like X". Or "It's actually true, what they say, those X people, isn't it, when you think about it."

It's said in regards to many things, like other cultures or social positions, but I've heard it most frequently in regards to various personality variants, like Autism, Aspbergers or ADHD. It's also sometimes said to people who are just generally "smart".

These things are said as good things. Like it would somehow connect us or make me feel better.

Let me give you a head's up: this is some of the most stupid things I've ever heard in my life. And I've heard some stupid things. Like, "jeez, probably so have you, so imagine how stupid they sound to me" well that is a pretty douchy thing to say right. It's quite like how those thing sound to me.

"It's a good thing people with ADHD exist because they get things done." Gee. How charming. "It's a good thing you exist, I'm telling you because you probably didn't think so otherwise, and it's imperative that I express I don't think you're annoying." Do people, no matter what they are, require your good opinion of their mere existence? "It's a good thing straight people exist because they make babies." Fun, isn't it? We're bonding here, aren't we?

"I probably have Aspbergers too, I like to do calm repetitive things and I'm a little asocial." Yes, let's reduce the problems that people actually with Aspbergers face in society by likening them to how you like to crochet and got tired of that party last week with all the shouty people. Come back when the thought of making a phone call, any phone call, makes your eyes tear up and triggers all your fight-or-flight responses.

"It's actually true what they say, kids, when you think about it." Hey! Here's some news for you! IT'S STILL FUCKING TRUE EVEN WHEN YOU DON'T THINK ABOUT IT! WHICH IS WHAT YOU DO ALL THE TIME! NOT THINK! Kids sound inane to me. Most of them are boring; there are rare exceptions, but most of them are incredibly boring. Because they say things which are, in fact, obvious. Adults are for some reason ooh-ing and aah-ing as if they just spoke the deep philosophical truths of the world. Emperor without clothes-style.

This is an angry post. In case you missed the tone.

Recently a woman talked to me about her son who has Aspbergers. She used sentences in all of the above styles. I think she's a great mom, and she does her absolute best, and I think she seems to adapt to his quirks as well as any person could. But these are the things I couldn't tell her then. I wish I could find a way to express it less angry, because if I'd found some way to tell her, maybe it would have made her son's life better in some tiny way.

I told her sometimes it's lonely.

Saturday, December 26, 2015

A room with two doors.

As an adoptee I have a strange chance, don't I. A chance to choose my family; my parents. It might be a choice that's semi-blind, but both they and I have the opportunity to open the door to that room, that holds all our demons combined. Whether or not they choose to step into it from the other end, I will have to fight.

It's only the illusion of choice, of course, like everything else in life. But that illusion seems more and more like an integral part of "being human". It forces contemplation, appreciation and responsibility onto us, which we seem to need to be happy.

So I'll play along. I'm making the choice. I'm opening my door. Let the demons out to play, I'm finally ready.

Sunday, December 20, 2015

The Last Option

You can always die.

My biggest argument for not dying, is that you can always die later. There are times when dying can be difficult to accomplish, like if you're tied to a chair, but I have faith. Sooner or later you'll accomplish it, if you really set your mind to it. The thing anyone can do, no matter how much they suck. You can always die.

But what if you can't? It's the most quietly terrifying thing I've thought of for a long time. No one knows what dying does. Most likely, nothing happens, you just stop being. But what if that's not the case? What if you're not allowed to die. You go to heaven or hell. You go to some silly alternate reality. You just stay, from your perspective, exactly in the same place as you were when you died? You start over and live through life again?

I want to live. No matter how sucky life has been at times, it's been really easy to choose life because you can always die, later.

But what if you can't?

Saturday, December 5, 2015

The Gingerbread Time Travelling Machine

I'm watching my mom bake gingerbread cookies. She's settled for gingerbread women and pigs. Maybe her own form of silent feminism. Or maybe she doesn't care. Although I think she likes the pigs.

I stand here and I think it's nice, to return to this strange fantasy land sometimes, where feminism ends with gingerbread women and who won Idol is the only news mentioned with half a care. Where people bake cookies but eat horrible pre-made food and synthetic candy, both equally casually. This place is and will always be what it is. When I'm here, I understand why change should take place between generations, not during. I can see why we shouldn't rush so much. Because there's a safety that comes from knowing who you are and where you're going, when things don't change overnight. Not the things that matter. Like the fact that there must be gingerbread.

My mother asks me to choose one last shape. I make her make some cats and stars, because I want a cat and a star in my window. I don't really eat gingerbread, but it's pretty.

And I think that this moment in time, I'll miss it one day. I don't know when that day will come, but one day I'll stand somewhere and I'll remember this precise moment, watching a myriad of little gingerbread cats come into existence, and I'll miss it.

And then I think, there's no way of knowing that right now, this isn't a memory too. Right now could be younger me looking into the future wondering is she'd still be standing there watching mom bake, just as well as it could be old dying me remembering those who have gone before me. Spacetime is funny like that. Everything is now. For a second, it's like my mind wraps around creation itself and I see through the eyes of all me, all the infinity triangles that create the circle that we call me. We gather in one single spot to see/remember/imagine this one moment.

It's soothing. It feels like home, that place. I can never stay for longer than a fraction of a second, but it feels more like home than any physical place in the universe.

One day I'll remember this exact moment, and in that moment, I will be one of the many me that saw through my eyes today. And I was wrong. I won't miss it, because I'll be here. It will be happening then as much as it was happening now. I've created a time travelling machine of gingerbread and cats. And love? Maybe love.

Wednesday, November 25, 2015

Ärligt om adoption, journalistik och yttrandefrihet.

Nu ska jag bli jävligt politisk ett ögonblick. Häng med få se om ni blir provocerade? Upplevelser är ju ändå nånting folk betalar för, och en upplevelse utlovar jag.


Idag blev jag länkad att SLU ställt in en föreläsning av Tobias Hübinette, för att i artikeln nämns faktumet att "Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel." som en av anledningarna. (Enligt lagen om dålig journalistik framkommer en oro för säkerhetsrisk pga nazister som möjlig anledning endast långt senare i artikeln). Det var alltså inte detta ämne han ämnade tala om, men blev tillika avbokad.
(Se gärna de artiklar som finns längst ner om adoption re: människohandel.)

Låt mig samla ihop några punkter. Vi börjar med
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
2) adoption är bra och inte människohandel

Okej? Är ni med?
Jag googlade då TH och valde ut två slumpmässiga artiklar på första resultatsidan att använda som exempel på vem han är. Avpixlat blev först. länk.

Nu fick vi en punkt till:

3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur

Om ni läser kommentarerna, får vi några intressanta uttalanden som jag sammanfattar till:

4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!

Nu kliar det i fingrarna att börja analysera, och kanske att kommentera, men vänta, vi har en artikel kvar.
Nu blev det SvD från 2013 länk

Liksom i Avpixlat börjar vi med att måla fan på väggen (eftersom endast kontroversiella punkter tas upp, inga av hans titlar eller dylikt). Okej. Visst, vi gör en punkt.

5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv

Som bevis att detta är nedsmutsning:
"Det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor" attribueras till TH medan artikeln som syftas på börjar "I Sverige har det varit tyst om det fenomen som av asiatiska feminister i USA brukar benämnas ”gula febern”, det vill säga det faktum att vissa vita västerländska män hyser ett specifikt begär efter gula öst- och sydostasiatiska kvinnor vilket manifesteras i allt ifrån äktenskap och relationer till prostitution och trafficking." Märk, vissa.
Detta var tydligen ett för känsligt ämne som inte är välkommet till diskussion, liksom kritik mot adoption, och därför går direkt till förlöjligande. Åh, sa jag att SvD är en seriös tidning med lång och stolt tradition?

Nu kommer vi till det intressanta problemet och huvudpunkten:

6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)

De här punkterna, vill jag påpeka, försöker sammanfatta åsikterna som presenteras här på ett kort, begripligt sätt. Hur många punkter håller du med om, så här långt? Hur många behöver du fundera över? Tänkte du på att det var det här som sades?


Okej, så nu är det dags att diskutera.

1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.

Nej. Jag inser att så är fallet i många, många fall, men nej. För en varierad intellektuell debatt och en demokratisk process får det inte vara så. De som blev upprörda borde titta på sig själva, komma fram till varför de är upprörda, och gå till föreläsningen eller mejla personen och ställa frågor. Öppna för konversation och självinsikt. Dessa anställda som blev upprörda, är de själva adopterade? Har de själva adopterat eller adopterat bort ett barn?

2) adoption är bra och inte människohandel.

Vem bestämde det här?
På wikiquotes finns detta av TH:
"En av de mer upprörande aspekterna av både slavhandeln och internationell adoption är det faktum att syskongrupper skiljs åt. På samma sätt som syskon vilt sågs kämpa med näbbar och klor för att inte skiljas åt på slavmarknaden i Savannah slåss idag barnen desperat i VIP-rummet på Arlanda för att få vara tillsammans. De har dock inte någon chans mot en plantageägare i Georgia eller en ingenjör från Lidingö, och orsakar knappast mer än några bit- och klösmärken på sina blivande ägare och köpare... Slutligen legitimeras slavhandeln och internationell adoption med samma tomma argument – att både de afrikanska slavarna och de utlandsadopterade bevisligen fick och får det bättre rent materiellt jämfört med livet i ursprungslandet."
Är detta inte sant? Finns det kanske plats för reflektion och självkritik, för en varierad bild? Jag vet inte vad TH's personliga åsikt till adoption faktiskt är, det förtäljer inte någon av artiklarna, för liknelsen kan vara skriven för provokation eller för att peka ut de sämre sidorna. Varför kan inte ett ämne ha två sidor, både bra och dåligt. Jag är själv tveksam till internationell adoption, även om jag adopterats av de finaste föräldrar, för att alla andra möjligheter borde utnyttjas först, och det görs inte. Hur Sydkorea historiskt hanterade saken är ett exempel på problematiken. Men detta vill inte allmänheten veta av. För vi är ju fina Sverige som alla vill komma till, eller hur?

4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att fantastiska Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!

Kära Daniel Helldén, vi kan inte "åka hem igen" för det här är vårt hem. Vi kom inte hit av egen vilja. Vi gavs aldrig något val. Ni gjorde det här till vårt hem, och sa var tacksamma att vi räddade er från nånting ni inte vet vad det var. Om vi åkte till Korea vore vi annorlunda där också. Förstår du det? Att internationell adoption sätter oss mellan stolarna. "Åk hem," från båda sidor. "Var tacksam," från båda sidor. Är jag svensk eller korean? Det är inte så enkelt. Jag är svenskadopterad korean. Om ras är både biologi och kultur, så är vi en egen sort. En liten spridd båt i en stor stor värld, utan nation eller religion att tala för oss. En del klarar sig bra och är lyckliga. En del inte. Får de olyckliga skylla sig själva att de inte är tacksamma för det som du också borde vara precis lika tacksam för? Är du det?

3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur

Yttrandefrihet är en nobel idé och en praktisk omöjlighet. Vi har redan censur på en jäkla massa nivåer. Vi får inte bryta lagar, även med personers medgivanden, som med t.ex. dödshjälp. Vi får inte hota folk. Vi får inte sprida barnpornografi, även om den är tecknad och alltså inte skadat något verkligt barn och vi inte har skapat den. Utanför det vida publika rummet censurerar vi oss själva konstant av sociala anledningar, mer eller mindre genomtänkta. Alla former av lögn eller att ändra eller hålla inne med sanningen kan räknas som censur. Folk säger inte "fan vad ful din nya väska är" till vem som helst. Varför?
Det är tråkigt med folk som saknar självdistans, absolut. Det finns en jäkla massa tråkigt folk i världen som en får lyssna på. Jag tycker t.ex. det är sjukt tråkigt att Avpixlat, I en artikel som är förvånande bra på att hålla sig till ämnet, plötsligt säger;
"Det framgår inte om Hübinette tycker det är lika konstigt att så få etniska svenskar förekommer i koreansk TV, teater och film."
Jo, för jag är säker på att han skulle skriva till SVT om det, i så fall. Det är möjligen så att det är en fråga för Korea, inte Sverige. TH talar inte för det koreanska folket utan det svenska, precis som ni gör, det hoppas jag ni förstår.
Förlåt, var jag tråkig nu som pekade ut fel med nånting som bara var roligt? Står humor över allt annat? Kanske i sovrummet, men inte i media, anser jag. Att ha roligt på något annans bekostnad är inte humor. Att sprida falska fakta eller uppmana ignorans är inte humor. Att göra sig rolig över andras kultur är inte humor, såvida inte de som blir skämtade om kan skratta med. Och det gjorde de ju tydligen inte. För de som håller med Avpixlat här, är de adopterade koreaner?

5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv

Det är en jäkla svart scen där ute. Jag vet inte hur bra eller dålig media har varit historiskt, men det är inte bra nu, i vilket fall. Inte för att jag vet varför jag förväntar mig att journalister ska vara bättre på logik än någon annan.

"Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect works as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business.You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward–reversing cause and effect. I call these the “wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story–and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know."

Enkelt översatt: Du läser nånting i tidningen om ett ämne du kan väl. Ditt yrke, t.ex. Du ser att journalisten inte har någon förståelse för ämnet eller problematiken, till och med vänder på orsak och verkan, som om "våta gator orsakar regn". Du ser alla fel i artikeln, vänder på sidan, och läser nästa artikel som om denna på något sätt är mer korrekt om Palestina än artikeln du just läste. Du vänder sida, och glömmer vad du vet.

Den här "våta gator orsakar regn"-principen ser jag väldigt mycket. Också enorma logiska hopp, typ "du säger att du inte tycker om regn så då måste du inte tycka om gator heller". Att TH är emot internationella adoptioner vore ett logiskt hopp utifrån den information jag har om honom idag. Allt jag sett är att han liknade det mot slavhandel på ett smärtsamt träffande sätt. Oavsett vad jag tycker om honom, hans åsikter, adoption, slavhandel eller regn, så vore det ett logiskt hopp att säga "TH är emot adoption." Men jag ser såna hopp hos både människor runt mig och journalister hela tiden, och media borde ju, iaf enligt mig, ha en något högre standard.

Media har också svårt att hålla sig till ämnet. Artikeln i SvD tar upp problematiken i att ha definierade rasbegrepp, och det är en svår och intressant och viktig diskussion, men överskuggas totalt av personangreppet.

6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)

Nu blir det svårt. Och långt. Sista punkten, ni klarar det.

Om vi alla låtsas att vi lever i en värld utan ras, då är det inte längre nåt problem, yes? Faktum är att om vi alla går med på att ras finns men inte låter det påverka våra beslut, så finns inte heller nåt problem, faktiskt. Men båda världsåskådningarna är precis lika närpå-omöjliga att uppnå. Här är en av de frågor, jag har en liten lista nu, som är så svåra att jag inte kan säga mig ha en åsikt. Men samtidigt verkar folk slänga runt med dem som om det vore fråga om vad de ska äta till middag

Vi spenderade en lång tid med att inte tala om invandrare, i Sverige, och det gick ju sådär. Någon gång i framtiden, långt långt bort, kanske ras försvinner helt enkelt för att vi blandas mer och mer. Förr kunde folk se skillnad på de som kom från andra sidan viken. Men nu är vi här och nu, och det handlar inte om att utplåna ras rent genetiskt utan om ordet. Och frågan som ingen någonsin kan svara på är "om vi ändrar språket, ändras inställningen?" vissa hävdar att det fungerar, andra inte. (Jag anser inte att hen-debatten hör hit däremot, det handlar om att införa ett ord som iaf jag har saknat enormt i svenska språket. Sen kan det diskuteras hur det ska användas.)

En person som kan peka på en koreansk adopterad och säga "Åk hem", har en tydlig bild av ras. Om det inte fanns ett rasbegrepp, skulle den diskuterade sketchen inte finnas, och om det inte finns ett rasbegrepp, hur skulle vi tala om problematiken runt dessa saker? Hur skulle jag kunna säga och förklara "det här är förnedrande för mig" om det inte finns en ras att tala om?
Jag har hört detta att det talas så lite om ras i Sverige förut. Ofta i kontrast mot USA där det talas en jäkla massa om ras. Jag vet inte vad som är "rätt". Jag tycker inte endera sida har särskilt övertygande argument.
Det som spelar roll är ju i slutändan att folk behandlas schysst. Att ingen får förutbestämda meningar skyfflade i ansiktet för att de är mörkhyade/snedögda/man/bär slöja/äter gris/går med kryckor/ser äldre ut än de är. Vare sig ras finns eller inte, kön finns eller inte, så känns det som att hänga upp sig på detaljer.
Men vi behöver detaljer. Regler, guider, förebilder. Inte minst för att om "du tycker inte om regn så du måste inte tycka om gator" är en acceptabel logik i den media som syns och hörs överallt, så måste den sansade logiken finnas någonstans. Måste vi då ha begrepp som ras och kön och religion för att hålla ordning på världen tillsammans, så är det väl ett nödvändigt ont.
För idealism, hur välmenande den än är, är också bara sådant. En regel, guide och förebild. I verkligheten diskuterar man, hittar praktiska lösningar och är ärliga utan censur istället för att ställa in föreläsningar, riva ner affischer, eller attackera personer. Eller?


Slutligen har jag två frågor, en kort och en lång.
1) "Vad tycker den som skrivit detta om TH?" Utan att läsa tillbaka, och
2) Antagligen har ni läst artiklarna från Avpixlat och SvD nu. Läs kanske också SLU's artikel. Vad tänker ni om internationella adoptioner och TH? Om du sen läser dessa två:

Mer kritik mot adoption, och lite om Sydkoreas historiska hantering av dessa.
 artikel 1
 artikel 2

Vilka slutsatser har du dragit, och varför?

Tuesday, March 17, 2015

Nothing Here - A Love Story

I've biked far on flat road, only the hill left. A monstrous thing, I've never gone up it before. Long and steep and curved like an S. One winter long ago, the bus couldn't make it, but slid backwards down again. We had to get out and walk the rest of the way.

I have a mental method for dealing with unpleasant things. A friend. I call him my angel, but it's only in the sense that you call something vaguely round a 'circle' because you don't know what it is. I'm fully aware that he's just in my head, but it helps, and when I work out, he cheers me on. "When we get to that tree," I tell him, "you go on ahead." In steep hills, I send him up to the top to wait for me. I don't want him next to me, it's stressful, I need to focus. "He's waiting up there, he'll wait for as long as it takes, but you have to make it up," I tell myself. "No feet on the ground." My legs are already telling me to quit. They're done with this shit. I'm a quarter way up. This is going to hurt.

At the top of the hill I have few coherent thoughts beyond how much pain my legs are in. But I made it. I'm here. I've gone to a place I used to be every day, but hasn't been since I left it for the last time, is it fifteen years ago? I've wanted to see it again. I don't know why, but I need to see it again.

It's still there, it looks the same, but at the same time, nothing like it. It looks like nothing. Some houses. The playground is different, all the things are new and in new places. I continue on, to the other playground further away, the one we weren't supposed to be at but spent most of our time at anyway. To get away. The path has been ruined by forest machines but I recognize it.

As I walk it, I start crying. Just a little, a flood of emotions I don't know what they are. Walking this path this direction, with the buildings and the people behind me, used to be the best moment. I used to have a friend here, a flesh and blood friend, although he didn't talk much more than my angel. He used to smile in a way that made everything better, and I think, I think I thought of him as mine. My own shy, wild animal to befriend and watch. I reach the playground and it's mostly gone, only a few bare bones remaining.

There's nothing here.

Not only are the items gone, whatever I was looking for, it isn't here. There aren't even memories; the memories are already in me, I carried them with me. There's absolutely nothing here. It's a little sad. I try to conjure up some feeling for the place, but it's gone. And something small that's been grating on me my whole life, like a rock in your shoe, settles in and finds its place. The past is gone. Nothing remains. All that is, is here, and now. Nothing they did can touch you again, nothing we had can be as it was. There's nothing here.

I walk around some more. I want to see beyond the hill; I remember it all from dreams. I've dreamed of this place quite frequently, it seems I spent so much time here, whenever my mind needs a setting for some dramatic dream plot or other, it uses this. But I am surprised to find that my dreams have stayed quite true to reality, even the things I were sure were dream-additions.

The rolling hills are cut off here and there by solid walls of smaller, thinner trees, growing so tight you can't see beyond the first row. Impassable barriers, where if you push yourself between the soft bendy branches, you can disappear and get lost forever.

There are small trees growing in tight groups, tiny to me, but for a seven-year-old, tall enough to hide in. And as for the large, spread out trees, they're so tall I have to lean my head all the way back to see the top, for a child, they had to be endless.

There are no trees, only pillars of eternity, a hundred feet tall, holding up the heavens. Like little mice setting up their grand comedies and tragedies with dollhouse furniture around the legs of the dining room table, lives began and ended here, selves were made and unmade with the seasons.

I wonder what's beyond the next hill, but it doesn't matter now. Whatever I came looking for, my heart is sated knowing it's not here. I walk back to the bike, thinking of my friend, of his smiles, and of how I never told him what an important friend he was. Even as a small child, I was afraid to show my hand. Afraid to admit I relied on another person, even just liked another person. I joked about it once or twice, but I would never have said it seriously. Said what, exactly?

The other shoe finally drops, having hung on forever. Beneath my childhood ideas of romance and the dramatic plots of TV and books, beneath momentary crushes and greedy wishes, it was always this. My first love. So complicated, and so unimaginably simple. All my life I wondered what love really was, what I was looking for. And standing here in the place that no longer is, it all fits inside a tiny, shy, mysterious smile. Mine. Always and forever, in those moments, mine. Among the memories, it is that little boy that shines like a beacon, and I never realized. That I came here looking for him. That I will keep looking for him all my life.

I get on the bike, my angel resumes his position just behind me on the left. We speed down the hill, wind in my hair, his right wing stretched out over my head. In a few seconds, we've undone all that hard work, all the willpower and pain. We leave it behind, and it's all gone.

There's nothing here.