As an adoptee I have a strange chance, don't I. A chance to choose my family; my parents. It might be a choice that's semi-blind, but both they and I have the opportunity to open the door to that room, that holds all our demons combined. Whether or not they choose to step into it from the other end, I will have to fight.
It's only the illusion of choice, of course, like everything else in life. But that illusion seems more and more like an integral part of "being human". It forces contemplation, appreciation and responsibility onto us, which we seem to need to be happy.
So I'll play along. I'm making the choice. I'm opening my door. Let the demons out to play, I'm finally ready.
Saturday, December 26, 2015
Sunday, December 20, 2015
The Last Option
You can always die.
My biggest argument for not dying, is that you can always die later. There are times when dying can be difficult to accomplish, like if you're tied to a chair, but I have faith. Sooner or later you'll accomplish it, if you really set your mind to it. The thing anyone can do, no matter how much they suck. You can always die.
But what if you can't? It's the most quietly terrifying thing I've thought of for a long time. No one knows what dying does. Most likely, nothing happens, you just stop being. But what if that's not the case? What if you're not allowed to die. You go to heaven or hell. You go to some silly alternate reality. You just stay, from your perspective, exactly in the same place as you were when you died? You start over and live through life again?
I want to live. No matter how sucky life has been at times, it's been really easy to choose life because you can always die, later.
But what if you can't?
My biggest argument for not dying, is that you can always die later. There are times when dying can be difficult to accomplish, like if you're tied to a chair, but I have faith. Sooner or later you'll accomplish it, if you really set your mind to it. The thing anyone can do, no matter how much they suck. You can always die.
But what if you can't? It's the most quietly terrifying thing I've thought of for a long time. No one knows what dying does. Most likely, nothing happens, you just stop being. But what if that's not the case? What if you're not allowed to die. You go to heaven or hell. You go to some silly alternate reality. You just stay, from your perspective, exactly in the same place as you were when you died? You start over and live through life again?
I want to live. No matter how sucky life has been at times, it's been really easy to choose life because you can always die, later.
But what if you can't?
Saturday, December 5, 2015
The Gingerbread Time Travelling Machine
I'm watching my mom bake gingerbread cookies. She's settled for gingerbread women and pigs. Maybe her own form of silent feminism. Or maybe she doesn't care. Although I think she likes the pigs.
I stand here and I think it's nice, to return to this strange fantasy land sometimes, where feminism ends with gingerbread women and who won Idol is the only news mentioned with half a care. Where people bake cookies but eat horrible pre-made food and synthetic candy, both equally casually. This place is and will always be what it is. When I'm here, I understand why change should take place between generations, not during. I can see why we shouldn't rush so much. Because there's a safety that comes from knowing who you are and where you're going, when things don't change overnight. Not the things that matter. Like the fact that there must be gingerbread.
My mother asks me to choose one last shape. I make her make some cats and stars, because I want a cat and a star in my window. I don't really eat gingerbread, but it's pretty.
And I think that this moment in time, I'll miss it one day. I don't know when that day will come, but one day I'll stand somewhere and I'll remember this precise moment, watching a myriad of little gingerbread cats come into existence, and I'll miss it.
And then I think, there's no way of knowing that right now, this isn't a memory too. Right now could be younger me looking into the future wondering is she'd still be standing there watching mom bake, just as well as it could be old dying me remembering those who have gone before me. Spacetime is funny like that. Everything is now. For a second, it's like my mind wraps around creation itself and I see through the eyes of all me, all the infinity triangles that create the circle that we call me. We gather in one single spot to see/remember/imagine this one moment.
It's soothing. It feels like home, that place. I can never stay for longer than a fraction of a second, but it feels more like home than any physical place in the universe.
One day I'll remember this exact moment, and in that moment, I will be one of the many me that saw through my eyes today. And I was wrong. I won't miss it, because I'll be here. It will be happening then as much as it was happening now. I've created a time travelling machine of gingerbread and cats. And love? Maybe love.
I stand here and I think it's nice, to return to this strange fantasy land sometimes, where feminism ends with gingerbread women and who won Idol is the only news mentioned with half a care. Where people bake cookies but eat horrible pre-made food and synthetic candy, both equally casually. This place is and will always be what it is. When I'm here, I understand why change should take place between generations, not during. I can see why we shouldn't rush so much. Because there's a safety that comes from knowing who you are and where you're going, when things don't change overnight. Not the things that matter. Like the fact that there must be gingerbread.
My mother asks me to choose one last shape. I make her make some cats and stars, because I want a cat and a star in my window. I don't really eat gingerbread, but it's pretty.
And I think that this moment in time, I'll miss it one day. I don't know when that day will come, but one day I'll stand somewhere and I'll remember this precise moment, watching a myriad of little gingerbread cats come into existence, and I'll miss it.
And then I think, there's no way of knowing that right now, this isn't a memory too. Right now could be younger me looking into the future wondering is she'd still be standing there watching mom bake, just as well as it could be old dying me remembering those who have gone before me. Spacetime is funny like that. Everything is now. For a second, it's like my mind wraps around creation itself and I see through the eyes of all me, all the infinity triangles that create the circle that we call me. We gather in one single spot to see/remember/imagine this one moment.
It's soothing. It feels like home, that place. I can never stay for longer than a fraction of a second, but it feels more like home than any physical place in the universe.
One day I'll remember this exact moment, and in that moment, I will be one of the many me that saw through my eyes today. And I was wrong. I won't miss it, because I'll be here. It will be happening then as much as it was happening now. I've created a time travelling machine of gingerbread and cats. And love? Maybe love.
Wednesday, November 25, 2015
Ärligt om adoption, journalistik och yttrandefrihet.
Nu ska jag bli jävligt politisk ett ögonblick. Häng med få se om ni blir provocerade? Upplevelser är ju ändå nånting folk betalar för, och en upplevelse utlovar jag.
---
Idag blev jag länkad att SLU ställt in en föreläsning av Tobias Hübinette, för att i artikeln nämns faktumet att "Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel." som en av anledningarna. (Enligt lagen om dålig journalistik framkommer en oro för säkerhetsrisk pga nazister som möjlig anledning endast långt senare i artikeln). Det var alltså inte detta ämne han ämnade tala om, men blev tillika avbokad.
(Se gärna de artiklar som finns längst ner om adoption re: människohandel.)
Låt mig samla ihop några punkter. Vi börjar med
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
2) adoption är bra och inte människohandel
Okej? Är ni med?
Jag googlade då TH och valde ut två slumpmässiga artiklar på första resultatsidan att använda som exempel på vem han är. Avpixlat blev först. länk.
Nu fick vi en punkt till:
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Om ni läser kommentarerna, får vi några intressanta uttalanden som jag sammanfattar till:
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Nu kliar det i fingrarna att börja analysera, och kanske att kommentera, men vänta, vi har en artikel kvar.
Nu blev det SvD från 2013 länk
Liksom i Avpixlat börjar vi med att måla fan på väggen (eftersom endast kontroversiella punkter tas upp, inga av hans titlar eller dylikt). Okej. Visst, vi gör en punkt.
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Som bevis att detta är nedsmutsning:
"Det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor" attribueras till TH medan artikeln som syftas på börjar "I Sverige har det varit tyst om det fenomen som av asiatiska feminister i USA brukar benämnas ”gula febern”, det vill säga det faktum att vissa vita västerländska män hyser ett specifikt begär efter gula öst- och sydostasiatiska kvinnor vilket manifesteras i allt ifrån äktenskap och relationer till prostitution och trafficking." Märk, vissa.
Detta var tydligen ett för känsligt ämne som inte är välkommet till diskussion, liksom kritik mot adoption, och därför går direkt till förlöjligande. Åh, sa jag att SvD är en seriös tidning med lång och stolt tradition?
Nu kommer vi till det intressanta problemet och huvudpunkten:
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
De här punkterna, vill jag påpeka, försöker sammanfatta åsikterna som presenteras här på ett kort, begripligt sätt. Hur många punkter håller du med om, så här långt? Hur många behöver du fundera över? Tänkte du på att det var det här som sades?
---
Okej, så nu är det dags att diskutera.
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
Nej. Jag inser att så är fallet i många, många fall, men nej. För en varierad intellektuell debatt och en demokratisk process får det inte vara så. De som blev upprörda borde titta på sig själva, komma fram till varför de är upprörda, och gå till föreläsningen eller mejla personen och ställa frågor. Öppna för konversation och självinsikt. Dessa anställda som blev upprörda, är de själva adopterade? Har de själva adopterat eller adopterat bort ett barn?
2) adoption är bra och inte människohandel.
Vem bestämde det här?
På wikiquotes finns detta av TH:
"En av de mer upprörande aspekterna av både slavhandeln och internationell adoption är det faktum att syskongrupper skiljs åt. På samma sätt som syskon vilt sågs kämpa med näbbar och klor för att inte skiljas åt på slavmarknaden i Savannah slåss idag barnen desperat i VIP-rummet på Arlanda för att få vara tillsammans. De har dock inte någon chans mot en plantageägare i Georgia eller en ingenjör från Lidingö, och orsakar knappast mer än några bit- och klösmärken på sina blivande ägare och köpare... Slutligen legitimeras slavhandeln och internationell adoption med samma tomma argument – att både de afrikanska slavarna och de utlandsadopterade bevisligen fick och får det bättre rent materiellt jämfört med livet i ursprungslandet."
Är detta inte sant? Finns det kanske plats för reflektion och självkritik, för en varierad bild? Jag vet inte vad TH's personliga åsikt till adoption faktiskt är, det förtäljer inte någon av artiklarna, för liknelsen kan vara skriven för provokation eller för att peka ut de sämre sidorna. Varför kan inte ett ämne ha två sidor, både bra och dåligt. Jag är själv tveksam till internationell adoption, även om jag adopterats av de finaste föräldrar, för att alla andra möjligheter borde utnyttjas först, och det görs inte. Hur Sydkorea historiskt hanterade saken är ett exempel på problematiken. Men detta vill inte allmänheten veta av. För vi är ju fina Sverige som alla vill komma till, eller hur?
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att fantastiska Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Kära Daniel Helldén, vi kan inte "åka hem igen" för det här är vårt hem. Vi kom inte hit av egen vilja. Vi gavs aldrig något val. Ni gjorde det här till vårt hem, och sa var tacksamma att vi räddade er från nånting ni inte vet vad det var. Om vi åkte till Korea vore vi annorlunda där också. Förstår du det? Att internationell adoption sätter oss mellan stolarna. "Åk hem," från båda sidor. "Var tacksam," från båda sidor. Är jag svensk eller korean? Det är inte så enkelt. Jag är svenskadopterad korean. Om ras är både biologi och kultur, så är vi en egen sort. En liten spridd båt i en stor stor värld, utan nation eller religion att tala för oss. En del klarar sig bra och är lyckliga. En del inte. Får de olyckliga skylla sig själva att de inte är tacksamma för det som du också borde vara precis lika tacksam för? Är du det?
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Yttrandefrihet är en nobel idé och en praktisk omöjlighet. Vi har redan censur på en jäkla massa nivåer. Vi får inte bryta lagar, även med personers medgivanden, som med t.ex. dödshjälp. Vi får inte hota folk. Vi får inte sprida barnpornografi, även om den är tecknad och alltså inte skadat något verkligt barn och vi inte har skapat den. Utanför det vida publika rummet censurerar vi oss själva konstant av sociala anledningar, mer eller mindre genomtänkta. Alla former av lögn eller att ändra eller hålla inne med sanningen kan räknas som censur. Folk säger inte "fan vad ful din nya väska är" till vem som helst. Varför?
Det är tråkigt med folk som saknar självdistans, absolut. Det finns en jäkla massa tråkigt folk i världen som en får lyssna på. Jag tycker t.ex. det är sjukt tråkigt att Avpixlat, I en artikel som är förvånande bra på att hålla sig till ämnet, plötsligt säger;
"Det framgår inte om Hübinette tycker det är lika konstigt att så få etniska svenskar förekommer i koreansk TV, teater och film."
Jo, för jag är säker på att han skulle skriva till SVT om det, i så fall. Det är möjligen så att det är en fråga för Korea, inte Sverige. TH talar inte för det koreanska folket utan det svenska, precis som ni gör, det hoppas jag ni förstår.
Förlåt, var jag tråkig nu som pekade ut fel med nånting som bara var roligt? Står humor över allt annat? Kanske i sovrummet, men inte i media, anser jag. Att ha roligt på något annans bekostnad är inte humor. Att sprida falska fakta eller uppmana ignorans är inte humor. Att göra sig rolig över andras kultur är inte humor, såvida inte de som blir skämtade om kan skratta med. Och det gjorde de ju tydligen inte. För de som håller med Avpixlat här, är de adopterade koreaner?
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Det är en jäkla svart scen där ute. Jag vet inte hur bra eller dålig media har varit historiskt, men det är inte bra nu, i vilket fall. Inte för att jag vet varför jag förväntar mig att journalister ska vara bättre på logik än någon annan.
"Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect works as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business.You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward–reversing cause and effect. I call these the “wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story–and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know."
Enkelt översatt: Du läser nånting i tidningen om ett ämne du kan väl. Ditt yrke, t.ex. Du ser att journalisten inte har någon förståelse för ämnet eller problematiken, till och med vänder på orsak och verkan, som om "våta gator orsakar regn". Du ser alla fel i artikeln, vänder på sidan, och läser nästa artikel som om denna på något sätt är mer korrekt om Palestina än artikeln du just läste. Du vänder sida, och glömmer vad du vet.
Den här "våta gator orsakar regn"-principen ser jag väldigt mycket. Också enorma logiska hopp, typ "du säger att du inte tycker om regn så då måste du inte tycka om gator heller". Att TH är emot internationella adoptioner vore ett logiskt hopp utifrån den information jag har om honom idag. Allt jag sett är att han liknade det mot slavhandel på ett smärtsamt träffande sätt. Oavsett vad jag tycker om honom, hans åsikter, adoption, slavhandel eller regn, så vore det ett logiskt hopp att säga "TH är emot adoption." Men jag ser såna hopp hos både människor runt mig och journalister hela tiden, och media borde ju, iaf enligt mig, ha en något högre standard.
Media har också svårt att hålla sig till ämnet. Artikeln i SvD tar upp problematiken i att ha definierade rasbegrepp, och det är en svår och intressant och viktig diskussion, men överskuggas totalt av personangreppet.
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
Nu blir det svårt. Och långt. Sista punkten, ni klarar det.
Om vi alla låtsas att vi lever i en värld utan ras, då är det inte längre nåt problem, yes? Faktum är att om vi alla går med på att ras finns men inte låter det påverka våra beslut, så finns inte heller nåt problem, faktiskt. Men båda världsåskådningarna är precis lika närpå-omöjliga att uppnå. Här är en av de frågor, jag har en liten lista nu, som är så svåra att jag inte kan säga mig ha en åsikt. Men samtidigt verkar folk slänga runt med dem som om det vore fråga om vad de ska äta till middag
Vi spenderade en lång tid med att inte tala om invandrare, i Sverige, och det gick ju sådär. Någon gång i framtiden, långt långt bort, kanske ras försvinner helt enkelt för att vi blandas mer och mer. Förr kunde folk se skillnad på de som kom från andra sidan viken. Men nu är vi här och nu, och det handlar inte om att utplåna ras rent genetiskt utan om ordet. Och frågan som ingen någonsin kan svara på är "om vi ändrar språket, ändras inställningen?" vissa hävdar att det fungerar, andra inte. (Jag anser inte att hen-debatten hör hit däremot, det handlar om att införa ett ord som iaf jag har saknat enormt i svenska språket. Sen kan det diskuteras hur det ska användas.)
En person som kan peka på en koreansk adopterad och säga "Åk hem", har en tydlig bild av ras. Om det inte fanns ett rasbegrepp, skulle den diskuterade sketchen inte finnas, och om det inte finns ett rasbegrepp, hur skulle vi tala om problematiken runt dessa saker? Hur skulle jag kunna säga och förklara "det här är förnedrande för mig" om det inte finns en ras att tala om?
Jag har hört detta att det talas så lite om ras i Sverige förut. Ofta i kontrast mot USA där det talas en jäkla massa om ras. Jag vet inte vad som är "rätt". Jag tycker inte endera sida har särskilt övertygande argument.
Det som spelar roll är ju i slutändan att folk behandlas schysst. Att ingen får förutbestämda meningar skyfflade i ansiktet för att de är mörkhyade/snedögda/man/bär slöja/äter gris/går med kryckor/ser äldre ut än de är. Vare sig ras finns eller inte, kön finns eller inte, så känns det som att hänga upp sig på detaljer.
Men vi behöver detaljer. Regler, guider, förebilder. Inte minst för att om "du tycker inte om regn så du måste inte tycka om gator" är en acceptabel logik i den media som syns och hörs överallt, så måste den sansade logiken finnas någonstans. Måste vi då ha begrepp som ras och kön och religion för att hålla ordning på världen tillsammans, så är det väl ett nödvändigt ont.
För idealism, hur välmenande den än är, är också bara sådant. En regel, guide och förebild. I verkligheten diskuterar man, hittar praktiska lösningar och är ärliga utan censur istället för att ställa in föreläsningar, riva ner affischer, eller attackera personer. Eller?
---
Slutligen har jag två frågor, en kort och en lång.
1) "Vad tycker den som skrivit detta om TH?" Utan att läsa tillbaka, och
2) Antagligen har ni läst artiklarna från Avpixlat och SvD nu. Läs kanske också SLU's artikel. Vad tänker ni om internationella adoptioner och TH? Om du sen läser dessa två:
Mer kritik mot adoption, och lite om Sydkoreas historiska hantering av dessa.
artikel 1
artikel 2
Vilka slutsatser har du dragit, och varför?
---
Idag blev jag länkad att SLU ställt in en föreläsning av Tobias Hübinette, för att i artikeln nämns faktumet att "Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel." som en av anledningarna. (Enligt lagen om dålig journalistik framkommer en oro för säkerhetsrisk pga nazister som möjlig anledning endast långt senare i artikeln). Det var alltså inte detta ämne han ämnade tala om, men blev tillika avbokad.
(Se gärna de artiklar som finns längst ner om adoption re: människohandel.)
Låt mig samla ihop några punkter. Vi börjar med
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
2) adoption är bra och inte människohandel
Okej? Är ni med?
Jag googlade då TH och valde ut två slumpmässiga artiklar på första resultatsidan att använda som exempel på vem han är. Avpixlat blev först. länk.
Nu fick vi en punkt till:
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Om ni läser kommentarerna, får vi några intressanta uttalanden som jag sammanfattar till:
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Nu kliar det i fingrarna att börja analysera, och kanske att kommentera, men vänta, vi har en artikel kvar.
Nu blev det SvD från 2013 länk
Liksom i Avpixlat börjar vi med att måla fan på väggen (eftersom endast kontroversiella punkter tas upp, inga av hans titlar eller dylikt). Okej. Visst, vi gör en punkt.
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Som bevis att detta är nedsmutsning:
"Det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor" attribueras till TH medan artikeln som syftas på börjar "I Sverige har det varit tyst om det fenomen som av asiatiska feminister i USA brukar benämnas ”gula febern”, det vill säga det faktum att vissa vita västerländska män hyser ett specifikt begär efter gula öst- och sydostasiatiska kvinnor vilket manifesteras i allt ifrån äktenskap och relationer till prostitution och trafficking." Märk, vissa.
Detta var tydligen ett för känsligt ämne som inte är välkommet till diskussion, liksom kritik mot adoption, och därför går direkt till förlöjligande. Åh, sa jag att SvD är en seriös tidning med lång och stolt tradition?
Nu kommer vi till det intressanta problemet och huvudpunkten:
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
De här punkterna, vill jag påpeka, försöker sammanfatta åsikterna som presenteras här på ett kort, begripligt sätt. Hur många punkter håller du med om, så här långt? Hur många behöver du fundera över? Tänkte du på att det var det här som sades?
---
Okej, så nu är det dags att diskutera.
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
Nej. Jag inser att så är fallet i många, många fall, men nej. För en varierad intellektuell debatt och en demokratisk process får det inte vara så. De som blev upprörda borde titta på sig själva, komma fram till varför de är upprörda, och gå till föreläsningen eller mejla personen och ställa frågor. Öppna för konversation och självinsikt. Dessa anställda som blev upprörda, är de själva adopterade? Har de själva adopterat eller adopterat bort ett barn?
2) adoption är bra och inte människohandel.
Vem bestämde det här?
På wikiquotes finns detta av TH:
"En av de mer upprörande aspekterna av både slavhandeln och internationell adoption är det faktum att syskongrupper skiljs åt. På samma sätt som syskon vilt sågs kämpa med näbbar och klor för att inte skiljas åt på slavmarknaden i Savannah slåss idag barnen desperat i VIP-rummet på Arlanda för att få vara tillsammans. De har dock inte någon chans mot en plantageägare i Georgia eller en ingenjör från Lidingö, och orsakar knappast mer än några bit- och klösmärken på sina blivande ägare och köpare... Slutligen legitimeras slavhandeln och internationell adoption med samma tomma argument – att både de afrikanska slavarna och de utlandsadopterade bevisligen fick och får det bättre rent materiellt jämfört med livet i ursprungslandet."
Är detta inte sant? Finns det kanske plats för reflektion och självkritik, för en varierad bild? Jag vet inte vad TH's personliga åsikt till adoption faktiskt är, det förtäljer inte någon av artiklarna, för liknelsen kan vara skriven för provokation eller för att peka ut de sämre sidorna. Varför kan inte ett ämne ha två sidor, både bra och dåligt. Jag är själv tveksam till internationell adoption, även om jag adopterats av de finaste föräldrar, för att alla andra möjligheter borde utnyttjas först, och det görs inte. Hur Sydkorea historiskt hanterade saken är ett exempel på problematiken. Men detta vill inte allmänheten veta av. För vi är ju fina Sverige som alla vill komma till, eller hur?
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att fantastiska Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Kära Daniel Helldén, vi kan inte "åka hem igen" för det här är vårt hem. Vi kom inte hit av egen vilja. Vi gavs aldrig något val. Ni gjorde det här till vårt hem, och sa var tacksamma att vi räddade er från nånting ni inte vet vad det var. Om vi åkte till Korea vore vi annorlunda där också. Förstår du det? Att internationell adoption sätter oss mellan stolarna. "Åk hem," från båda sidor. "Var tacksam," från båda sidor. Är jag svensk eller korean? Det är inte så enkelt. Jag är svenskadopterad korean. Om ras är både biologi och kultur, så är vi en egen sort. En liten spridd båt i en stor stor värld, utan nation eller religion att tala för oss. En del klarar sig bra och är lyckliga. En del inte. Får de olyckliga skylla sig själva att de inte är tacksamma för det som du också borde vara precis lika tacksam för? Är du det?
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Yttrandefrihet är en nobel idé och en praktisk omöjlighet. Vi har redan censur på en jäkla massa nivåer. Vi får inte bryta lagar, även med personers medgivanden, som med t.ex. dödshjälp. Vi får inte hota folk. Vi får inte sprida barnpornografi, även om den är tecknad och alltså inte skadat något verkligt barn och vi inte har skapat den. Utanför det vida publika rummet censurerar vi oss själva konstant av sociala anledningar, mer eller mindre genomtänkta. Alla former av lögn eller att ändra eller hålla inne med sanningen kan räknas som censur. Folk säger inte "fan vad ful din nya väska är" till vem som helst. Varför?
Det är tråkigt med folk som saknar självdistans, absolut. Det finns en jäkla massa tråkigt folk i världen som en får lyssna på. Jag tycker t.ex. det är sjukt tråkigt att Avpixlat, I en artikel som är förvånande bra på att hålla sig till ämnet, plötsligt säger;
"Det framgår inte om Hübinette tycker det är lika konstigt att så få etniska svenskar förekommer i koreansk TV, teater och film."
Jo, för jag är säker på att han skulle skriva till SVT om det, i så fall. Det är möjligen så att det är en fråga för Korea, inte Sverige. TH talar inte för det koreanska folket utan det svenska, precis som ni gör, det hoppas jag ni förstår.
Förlåt, var jag tråkig nu som pekade ut fel med nånting som bara var roligt? Står humor över allt annat? Kanske i sovrummet, men inte i media, anser jag. Att ha roligt på något annans bekostnad är inte humor. Att sprida falska fakta eller uppmana ignorans är inte humor. Att göra sig rolig över andras kultur är inte humor, såvida inte de som blir skämtade om kan skratta med. Och det gjorde de ju tydligen inte. För de som håller med Avpixlat här, är de adopterade koreaner?
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Det är en jäkla svart scen där ute. Jag vet inte hur bra eller dålig media har varit historiskt, men det är inte bra nu, i vilket fall. Inte för att jag vet varför jag förväntar mig att journalister ska vara bättre på logik än någon annan.
"Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect works as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business.You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward–reversing cause and effect. I call these the “wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story–and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know."
Enkelt översatt: Du läser nånting i tidningen om ett ämne du kan väl. Ditt yrke, t.ex. Du ser att journalisten inte har någon förståelse för ämnet eller problematiken, till och med vänder på orsak och verkan, som om "våta gator orsakar regn". Du ser alla fel i artikeln, vänder på sidan, och läser nästa artikel som om denna på något sätt är mer korrekt om Palestina än artikeln du just läste. Du vänder sida, och glömmer vad du vet.
Den här "våta gator orsakar regn"-principen ser jag väldigt mycket. Också enorma logiska hopp, typ "du säger att du inte tycker om regn så då måste du inte tycka om gator heller". Att TH är emot internationella adoptioner vore ett logiskt hopp utifrån den information jag har om honom idag. Allt jag sett är att han liknade det mot slavhandel på ett smärtsamt träffande sätt. Oavsett vad jag tycker om honom, hans åsikter, adoption, slavhandel eller regn, så vore det ett logiskt hopp att säga "TH är emot adoption." Men jag ser såna hopp hos både människor runt mig och journalister hela tiden, och media borde ju, iaf enligt mig, ha en något högre standard.
Media har också svårt att hålla sig till ämnet. Artikeln i SvD tar upp problematiken i att ha definierade rasbegrepp, och det är en svår och intressant och viktig diskussion, men överskuggas totalt av personangreppet.
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
Nu blir det svårt. Och långt. Sista punkten, ni klarar det.
Om vi alla låtsas att vi lever i en värld utan ras, då är det inte längre nåt problem, yes? Faktum är att om vi alla går med på att ras finns men inte låter det påverka våra beslut, så finns inte heller nåt problem, faktiskt. Men båda världsåskådningarna är precis lika närpå-omöjliga att uppnå. Här är en av de frågor, jag har en liten lista nu, som är så svåra att jag inte kan säga mig ha en åsikt. Men samtidigt verkar folk slänga runt med dem som om det vore fråga om vad de ska äta till middag
Vi spenderade en lång tid med att inte tala om invandrare, i Sverige, och det gick ju sådär. Någon gång i framtiden, långt långt bort, kanske ras försvinner helt enkelt för att vi blandas mer och mer. Förr kunde folk se skillnad på de som kom från andra sidan viken. Men nu är vi här och nu, och det handlar inte om att utplåna ras rent genetiskt utan om ordet. Och frågan som ingen någonsin kan svara på är "om vi ändrar språket, ändras inställningen?" vissa hävdar att det fungerar, andra inte. (Jag anser inte att hen-debatten hör hit däremot, det handlar om att införa ett ord som iaf jag har saknat enormt i svenska språket. Sen kan det diskuteras hur det ska användas.)
En person som kan peka på en koreansk adopterad och säga "Åk hem", har en tydlig bild av ras. Om det inte fanns ett rasbegrepp, skulle den diskuterade sketchen inte finnas, och om det inte finns ett rasbegrepp, hur skulle vi tala om problematiken runt dessa saker? Hur skulle jag kunna säga och förklara "det här är förnedrande för mig" om det inte finns en ras att tala om?
Jag har hört detta att det talas så lite om ras i Sverige förut. Ofta i kontrast mot USA där det talas en jäkla massa om ras. Jag vet inte vad som är "rätt". Jag tycker inte endera sida har särskilt övertygande argument.
Det som spelar roll är ju i slutändan att folk behandlas schysst. Att ingen får förutbestämda meningar skyfflade i ansiktet för att de är mörkhyade/snedögda/man/bär slöja/äter gris/går med kryckor/ser äldre ut än de är. Vare sig ras finns eller inte, kön finns eller inte, så känns det som att hänga upp sig på detaljer.
Men vi behöver detaljer. Regler, guider, förebilder. Inte minst för att om "du tycker inte om regn så du måste inte tycka om gator" är en acceptabel logik i den media som syns och hörs överallt, så måste den sansade logiken finnas någonstans. Måste vi då ha begrepp som ras och kön och religion för att hålla ordning på världen tillsammans, så är det väl ett nödvändigt ont.
För idealism, hur välmenande den än är, är också bara sådant. En regel, guide och förebild. I verkligheten diskuterar man, hittar praktiska lösningar och är ärliga utan censur istället för att ställa in föreläsningar, riva ner affischer, eller attackera personer. Eller?
---
Slutligen har jag två frågor, en kort och en lång.
1) "Vad tycker den som skrivit detta om TH?" Utan att läsa tillbaka, och
2) Antagligen har ni läst artiklarna från Avpixlat och SvD nu. Läs kanske också SLU's artikel. Vad tänker ni om internationella adoptioner och TH? Om du sen läser dessa två:
Mer kritik mot adoption, och lite om Sydkoreas historiska hantering av dessa.
artikel 1
artikel 2
Vilka slutsatser har du dragit, och varför?
Tuesday, March 17, 2015
Nothing Here - A Love Story
I've biked far on flat road, only the hill left. A monstrous thing, I've never gone up it before. Long and steep and curved like an S. One winter long ago, the bus couldn't make it, but slid backwards down again. We had to get out and walk the rest of the way.
I have a mental method for dealing with unpleasant things. A friend. I call him my angel, but it's only in the sense that you call something vaguely round a 'circle' because you don't know what it is. I'm fully aware that he's just in my head, but it helps, and when I work out, he cheers me on. "When we get to that tree," I tell him, "you go on ahead." In steep hills, I send him up to the top to wait for me. I don't want him next to me, it's stressful, I need to focus. "He's waiting up there, he'll wait for as long as it takes, but you have to make it up," I tell myself. "No feet on the ground." My legs are already telling me to quit. They're done with this shit. I'm a quarter way up. This is going to hurt.
At the top of the hill I have few coherent thoughts beyond how much pain my legs are in. But I made it. I'm here. I've gone to a place I used to be every day, but hasn't been since I left it for the last time, is it fifteen years ago? I've wanted to see it again. I don't know why, but I need to see it again.
It's still there, it looks the same, but at the same time, nothing like it. It looks like nothing. Some houses. The playground is different, all the things are new and in new places. I continue on, to the other playground further away, the one we weren't supposed to be at but spent most of our time at anyway. To get away. The path has been ruined by forest machines but I recognize it.
As I walk it, I start crying. Just a little, a flood of emotions I don't know what they are. Walking this path this direction, with the buildings and the people behind me, used to be the best moment. I used to have a friend here, a flesh and blood friend, although he didn't talk much more than my angel. He used to smile in a way that made everything better, and I think, I think I thought of him as mine. My own shy, wild animal to befriend and watch. I reach the playground and it's mostly gone, only a few bare bones remaining.
There's nothing here.
Not only are the items gone, whatever I was looking for, it isn't here. There aren't even memories; the memories are already in me, I carried them with me. There's absolutely nothing here. It's a little sad. I try to conjure up some feeling for the place, but it's gone. And something small that's been grating on me my whole life, like a rock in your shoe, settles in and finds its place. The past is gone. Nothing remains. All that is, is here, and now. Nothing they did can touch you again, nothing we had can be as it was. There's nothing here.
I walk around some more. I want to see beyond the hill; I remember it all from dreams. I've dreamed of this place quite frequently, it seems I spent so much time here, whenever my mind needs a setting for some dramatic dream plot or other, it uses this. But I am surprised to find that my dreams have stayed quite true to reality, even the things I were sure were dream-additions.
The rolling hills are cut off here and there by solid walls of smaller, thinner trees, growing so tight you can't see beyond the first row. Impassable barriers, where if you push yourself between the soft bendy branches, you can disappear and get lost forever.
There are small trees growing in tight groups, tiny to me, but for a seven-year-old, tall enough to hide in. And as for the large, spread out trees, they're so tall I have to lean my head all the way back to see the top, for a child, they had to be endless.
There are no trees, only pillars of eternity, a hundred feet tall, holding up the heavens. Like little mice setting up their grand comedies and tragedies with dollhouse furniture around the legs of the dining room table, lives began and ended here, selves were made and unmade with the seasons.
I wonder what's beyond the next hill, but it doesn't matter now. Whatever I came looking for, my heart is sated knowing it's not here. I walk back to the bike, thinking of my friend, of his smiles, and of how I never told him what an important friend he was. Even as a small child, I was afraid to show my hand. Afraid to admit I relied on another person, even just liked another person. I joked about it once or twice, but I would never have said it seriously. Said what, exactly?
The other shoe finally drops, having hung on forever. Beneath my childhood ideas of romance and the dramatic plots of TV and books, beneath momentary crushes and greedy wishes, it was always this. My first love. So complicated, and so unimaginably simple. All my life I wondered what love really was, what I was looking for. And standing here in the place that no longer is, it all fits inside a tiny, shy, mysterious smile. Mine. Always and forever, in those moments, mine. Among the memories, it is that little boy that shines like a beacon, and I never realized. That I came here looking for him. That I will keep looking for him all my life.
I get on the bike, my angel resumes his position just behind me on the left. We speed down the hill, wind in my hair, his right wing stretched out over my head. In a few seconds, we've undone all that hard work, all the willpower and pain. We leave it behind, and it's all gone.
There's nothing here.
I have a mental method for dealing with unpleasant things. A friend. I call him my angel, but it's only in the sense that you call something vaguely round a 'circle' because you don't know what it is. I'm fully aware that he's just in my head, but it helps, and when I work out, he cheers me on. "When we get to that tree," I tell him, "you go on ahead." In steep hills, I send him up to the top to wait for me. I don't want him next to me, it's stressful, I need to focus. "He's waiting up there, he'll wait for as long as it takes, but you have to make it up," I tell myself. "No feet on the ground." My legs are already telling me to quit. They're done with this shit. I'm a quarter way up. This is going to hurt.
At the top of the hill I have few coherent thoughts beyond how much pain my legs are in. But I made it. I'm here. I've gone to a place I used to be every day, but hasn't been since I left it for the last time, is it fifteen years ago? I've wanted to see it again. I don't know why, but I need to see it again.
It's still there, it looks the same, but at the same time, nothing like it. It looks like nothing. Some houses. The playground is different, all the things are new and in new places. I continue on, to the other playground further away, the one we weren't supposed to be at but spent most of our time at anyway. To get away. The path has been ruined by forest machines but I recognize it.
As I walk it, I start crying. Just a little, a flood of emotions I don't know what they are. Walking this path this direction, with the buildings and the people behind me, used to be the best moment. I used to have a friend here, a flesh and blood friend, although he didn't talk much more than my angel. He used to smile in a way that made everything better, and I think, I think I thought of him as mine. My own shy, wild animal to befriend and watch. I reach the playground and it's mostly gone, only a few bare bones remaining.
There's nothing here.
Not only are the items gone, whatever I was looking for, it isn't here. There aren't even memories; the memories are already in me, I carried them with me. There's absolutely nothing here. It's a little sad. I try to conjure up some feeling for the place, but it's gone. And something small that's been grating on me my whole life, like a rock in your shoe, settles in and finds its place. The past is gone. Nothing remains. All that is, is here, and now. Nothing they did can touch you again, nothing we had can be as it was. There's nothing here.
I walk around some more. I want to see beyond the hill; I remember it all from dreams. I've dreamed of this place quite frequently, it seems I spent so much time here, whenever my mind needs a setting for some dramatic dream plot or other, it uses this. But I am surprised to find that my dreams have stayed quite true to reality, even the things I were sure were dream-additions.
The rolling hills are cut off here and there by solid walls of smaller, thinner trees, growing so tight you can't see beyond the first row. Impassable barriers, where if you push yourself between the soft bendy branches, you can disappear and get lost forever.
There are small trees growing in tight groups, tiny to me, but for a seven-year-old, tall enough to hide in. And as for the large, spread out trees, they're so tall I have to lean my head all the way back to see the top, for a child, they had to be endless.
There are no trees, only pillars of eternity, a hundred feet tall, holding up the heavens. Like little mice setting up their grand comedies and tragedies with dollhouse furniture around the legs of the dining room table, lives began and ended here, selves were made and unmade with the seasons.
I wonder what's beyond the next hill, but it doesn't matter now. Whatever I came looking for, my heart is sated knowing it's not here. I walk back to the bike, thinking of my friend, of his smiles, and of how I never told him what an important friend he was. Even as a small child, I was afraid to show my hand. Afraid to admit I relied on another person, even just liked another person. I joked about it once or twice, but I would never have said it seriously. Said what, exactly?
The other shoe finally drops, having hung on forever. Beneath my childhood ideas of romance and the dramatic plots of TV and books, beneath momentary crushes and greedy wishes, it was always this. My first love. So complicated, and so unimaginably simple. All my life I wondered what love really was, what I was looking for. And standing here in the place that no longer is, it all fits inside a tiny, shy, mysterious smile. Mine. Always and forever, in those moments, mine. Among the memories, it is that little boy that shines like a beacon, and I never realized. That I came here looking for him. That I will keep looking for him all my life.
I get on the bike, my angel resumes his position just behind me on the left. We speed down the hill, wind in my hair, his right wing stretched out over my head. In a few seconds, we've undone all that hard work, all the willpower and pain. We leave it behind, and it's all gone.
There's nothing here.
Saturday, March 14, 2015
Here and there and now and then
If time and space are all relative, only existing when compared to the things around them, then here isn't so very different from there, on the scale of planets and stars, and now isn't that different from then. Something that is relative, could just as well be zero as it could be one, depending on what it's relative to.
So those you've loved and lost, in a sense, you're with them (or they're with you, it doesn't really matter).
The world telling us what religion has tried to make us believe for as long as we've existed. For as long as we need to believe it, we will, with or without a cross and a book of outdated rules.
Nothing makes me more religious than feeling like a part of the world.
And for someone like me who can't quite seem to adapt to arbitrary rules, like when to sleep or how to love, it's sometimes a great comfort, that relatively, it really, really doesn't matter.
Tuesday, March 10, 2015
First Slashfiction Ever
I've read my share of slashfiction; I think it's hard to completely avoid. Add then the brainless suckiness that is conventional porn, and the fact that hentai/yaoi/any japanese stuff quickly becomes... well, boring, in their strict enforcement of (sometimes very very tiresome) cardinal character types. There is good stuff in all above categories, but it's very very rare. So to slashfiction I went, looking for something better, and sometimes found it.
I have never however felt any inclination to write it; it felt weird to occupy a character or real life person. Then one day I watched some Kpop game show and inspiration struck. Like, I mean literally, punched me in the face. So, what can you do when your muse takes to violence? I wrote.
It's fantastic practice for me. I have to work hard to stick to already defined characters, I have to get creative to fit the parts together, I have to write actual sex scenes which before made me roll around on the floor in frustration.
So, I am going to share some of my first work. This is not the very first one, that one is still under construction, and of dubious quality, but this is the second one. I haven't gone over it properly, so consider it somewhat of a prototype, but I am kind of happy with it. (Read: ridiculously happy with it and too proud to hold a coherent conversation about it.) It will help if you know the characters, but it's not necessary. Also this is probably the first time I've written about male genitalia in a public piece of writing, but that doesn't make me nervous. Not a bit. Not at all. Nope.
WARNING: THIS IS GAY KPOP SLASHFICTION for f***k's sake don't read it if you don't want to read stuff like this, why would you. And if you do it anyway, don't come whining to me. If you however have constructive comments, go ahead and contact me. Or just want to squee, squeeing together is the pinnacle of social interaction.
I think I also take requests, to some degree. Yes, I do. It will be interesting.
P.S. I'm sorry, Leo-sshi! I hope this doesn't upset you! It's just that you're awesome! Seungho would probably just laugh so I won't apologize to him.
I have never however felt any inclination to write it; it felt weird to occupy a character or real life person. Then one day I watched some Kpop game show and inspiration struck. Like, I mean literally, punched me in the face. So, what can you do when your muse takes to violence? I wrote.
It's fantastic practice for me. I have to work hard to stick to already defined characters, I have to get creative to fit the parts together, I have to write actual sex scenes which before made me roll around on the floor in frustration.
So, I am going to share some of my first work. This is not the very first one, that one is still under construction, and of dubious quality, but this is the second one. I haven't gone over it properly, so consider it somewhat of a prototype, but I am kind of happy with it. (Read: ridiculously happy with it and too proud to hold a coherent conversation about it.) It will help if you know the characters, but it's not necessary. Also this is probably the first time I've written about male genitalia in a public piece of writing, but that doesn't make me nervous. Not a bit. Not at all. Nope.
WARNING: THIS IS GAY KPOP SLASHFICTION for f***k's sake don't read it if you don't want to read stuff like this, why would you. And if you do it anyway, don't come whining to me. If you however have constructive comments, go ahead and contact me. Or just want to squee, squeeing together is the pinnacle of social interaction.
I think I also take requests, to some degree. Yes, I do. It will be interesting.
Here it is: Where You Lead, I Will Follow - MBLAQ Seungho / VIXX Leo
P.S. I'm sorry, Leo-sshi! I hope this doesn't upset you! It's just that you're awesome! Seungho would probably just laugh so I won't apologize to him.
Tuesday, February 17, 2015
Who was that girl?
I read a diary entry from a year ago. Who is this girl? Why in the world were things so abysmally difficult for her? Apparently things are much more up right now than they've been in a long time. It's funny that, how I don't notice. There's still so much problems going on, it seems whether my insides are at 10% or 90% doesn't register a lot.
There's so much I want to tell you, but this one subject, I won't. Suffice to say the signs were there, the stars were aligned, I might have started down a path, but I was too slow. I say that not with bitterness, but with pride. Whether or not I succeeded, even the possibility has been a rebirth in fire. Such small things that become so large, and now, new and fresh, I suddenly see the possibilities. To those it concerns, even if they have no clue this is going on at all, thank you. By trying, and failing, in my own silent way, I have learned that I can. The mysterious door turned out to be open. It just didn't work out this time.
I am slow. It's becoming clear that this is a part of my core self. I can speed up temporarily but tend to make poor decisions and it costs great amounts of energy. It takes me days, months, in this case a year, to get used to ideas, get comfortable with something new, emotionally accept solutions I've intellectually figured out in minutes. It means opportunities pass me by. But I like this part of myself, actually. It means while others zoom by and miss the details, I can stop and look at a tree and marvel at how many leaves it has. I wouldn't trade that feeling for the world. Wouldn't trade it for you either, even if it's been tearing my heart out. The hurt was good. I could stop and look at that too, and it was evidence. Evidence of great things, that filled my head with marvel and inspiration.
One of my favorite quotes:
"The mind is its own place and in itself can make a heaven of hell, a hell of heaven." -John Milton, Paradise Lost.
There's so much I want to tell you, but this one subject, I won't. Suffice to say the signs were there, the stars were aligned, I might have started down a path, but I was too slow. I say that not with bitterness, but with pride. Whether or not I succeeded, even the possibility has been a rebirth in fire. Such small things that become so large, and now, new and fresh, I suddenly see the possibilities. To those it concerns, even if they have no clue this is going on at all, thank you. By trying, and failing, in my own silent way, I have learned that I can. The mysterious door turned out to be open. It just didn't work out this time.
I am slow. It's becoming clear that this is a part of my core self. I can speed up temporarily but tend to make poor decisions and it costs great amounts of energy. It takes me days, months, in this case a year, to get used to ideas, get comfortable with something new, emotionally accept solutions I've intellectually figured out in minutes. It means opportunities pass me by. But I like this part of myself, actually. It means while others zoom by and miss the details, I can stop and look at a tree and marvel at how many leaves it has. I wouldn't trade that feeling for the world. Wouldn't trade it for you either, even if it's been tearing my heart out. The hurt was good. I could stop and look at that too, and it was evidence. Evidence of great things, that filled my head with marvel and inspiration.
One of my favorite quotes:
"The mind is its own place and in itself can make a heaven of hell, a hell of heaven." -John Milton, Paradise Lost.
Tuesday, January 6, 2015
colorful captions but no dialogue
Currently,
it is 7.30 in the morning. Everyone is asleep or on their way to work, and even if they weren't, I wouldn't want to talk to them. I don't want to talk to anyone at all.
It's just that I'm lonely. And it doesn't happen very often, so
note this day down,
the self-proclaimed self-sufficient me is feeling lonely. Just now. Note the moment down, because it wasn't the day. Days are long and much can happen. I think I'd just like to hang out silently with someone I'm comfortable with
- or someone beautiful, that works too -
wordless connection, wordless connection. Colorful captions but no dialogue.
Don't be so dramatic. Making plans for how to never be lonely again. Making arguments for why it's stupid to feel lonely. Complaining at myself for doing things - reading stories, watching movies - that make me miss things I didn't miss. Doing it willingly, knowingly. Breathing so that I can drown.
Making dramatic intrigue on my own. Excellent TV.
Just let it be. Just sit here and feel this way. Let the insides hurt for a bit. Like a muscle straining, like a sinew stretching. Soon we will be asleep, me, and me, and me, and the two-faced angel, if it ever sleeps.
But not yet. Like savoring a rare delicacy,
let's sit here and feel lonely for just a bit longer.
Happy feelings should be gulped down like waves in the ocean. Sad feelings should be sipped like fine wine. Slowly pour it over you like warm wax, then let it cool against your skin - and shake it off. The flakes are easier to clean up than the fluid anyway.
it is 7.30 in the morning. Everyone is asleep or on their way to work, and even if they weren't, I wouldn't want to talk to them. I don't want to talk to anyone at all.
It's just that I'm lonely. And it doesn't happen very often, so
note this day down,
the self-proclaimed self-sufficient me is feeling lonely. Just now. Note the moment down, because it wasn't the day. Days are long and much can happen. I think I'd just like to hang out silently with someone I'm comfortable with
- or someone beautiful, that works too -
wordless connection, wordless connection. Colorful captions but no dialogue.
Don't be so dramatic. Making plans for how to never be lonely again. Making arguments for why it's stupid to feel lonely. Complaining at myself for doing things - reading stories, watching movies - that make me miss things I didn't miss. Doing it willingly, knowingly. Breathing so that I can drown.
Making dramatic intrigue on my own. Excellent TV.
Just let it be. Just sit here and feel this way. Let the insides hurt for a bit. Like a muscle straining, like a sinew stretching. Soon we will be asleep, me, and me, and me, and the two-faced angel, if it ever sleeps.
But not yet. Like savoring a rare delicacy,
let's sit here and feel lonely for just a bit longer.
Happy feelings should be gulped down like waves in the ocean. Sad feelings should be sipped like fine wine. Slowly pour it over you like warm wax, then let it cool against your skin - and shake it off. The flakes are easier to clean up than the fluid anyway.
Subscribe to:
Posts (Atom)