As an adoptee I have a strange chance, don't I. A chance to choose my family; my parents. It might be a choice that's semi-blind, but both they and I have the opportunity to open the door to that room, that holds all our demons combined. Whether or not they choose to step into it from the other end, I will have to fight.
It's only the illusion of choice, of course, like everything else in life. But that illusion seems more and more like an integral part of "being human". It forces contemplation, appreciation and responsibility onto us, which we seem to need to be happy.
So I'll play along. I'm making the choice. I'm opening my door. Let the demons out to play, I'm finally ready.
Showing posts with label Adoption. Show all posts
Showing posts with label Adoption. Show all posts
Saturday, December 26, 2015
Wednesday, November 25, 2015
Ärligt om adoption, journalistik och yttrandefrihet.
Nu ska jag bli jävligt politisk ett ögonblick. Häng med få se om ni blir provocerade? Upplevelser är ju ändå nånting folk betalar för, och en upplevelse utlovar jag.
---
Idag blev jag länkad att SLU ställt in en föreläsning av Tobias Hübinette, för att i artikeln nämns faktumet att "Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel." som en av anledningarna. (Enligt lagen om dålig journalistik framkommer en oro för säkerhetsrisk pga nazister som möjlig anledning endast långt senare i artikeln). Det var alltså inte detta ämne han ämnade tala om, men blev tillika avbokad.
(Se gärna de artiklar som finns längst ner om adoption re: människohandel.)
Låt mig samla ihop några punkter. Vi börjar med
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
2) adoption är bra och inte människohandel
Okej? Är ni med?
Jag googlade då TH och valde ut två slumpmässiga artiklar på första resultatsidan att använda som exempel på vem han är. Avpixlat blev först. länk.
Nu fick vi en punkt till:
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Om ni läser kommentarerna, får vi några intressanta uttalanden som jag sammanfattar till:
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Nu kliar det i fingrarna att börja analysera, och kanske att kommentera, men vänta, vi har en artikel kvar.
Nu blev det SvD från 2013 länk
Liksom i Avpixlat börjar vi med att måla fan på väggen (eftersom endast kontroversiella punkter tas upp, inga av hans titlar eller dylikt). Okej. Visst, vi gör en punkt.
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Som bevis att detta är nedsmutsning:
"Det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor" attribueras till TH medan artikeln som syftas på börjar "I Sverige har det varit tyst om det fenomen som av asiatiska feminister i USA brukar benämnas ”gula febern”, det vill säga det faktum att vissa vita västerländska män hyser ett specifikt begär efter gula öst- och sydostasiatiska kvinnor vilket manifesteras i allt ifrån äktenskap och relationer till prostitution och trafficking." Märk, vissa.
Detta var tydligen ett för känsligt ämne som inte är välkommet till diskussion, liksom kritik mot adoption, och därför går direkt till förlöjligande. Åh, sa jag att SvD är en seriös tidning med lång och stolt tradition?
Nu kommer vi till det intressanta problemet och huvudpunkten:
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
De här punkterna, vill jag påpeka, försöker sammanfatta åsikterna som presenteras här på ett kort, begripligt sätt. Hur många punkter håller du med om, så här långt? Hur många behöver du fundera över? Tänkte du på att det var det här som sades?
---
Okej, så nu är det dags att diskutera.
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
Nej. Jag inser att så är fallet i många, många fall, men nej. För en varierad intellektuell debatt och en demokratisk process får det inte vara så. De som blev upprörda borde titta på sig själva, komma fram till varför de är upprörda, och gå till föreläsningen eller mejla personen och ställa frågor. Öppna för konversation och självinsikt. Dessa anställda som blev upprörda, är de själva adopterade? Har de själva adopterat eller adopterat bort ett barn?
2) adoption är bra och inte människohandel.
Vem bestämde det här?
På wikiquotes finns detta av TH:
"En av de mer upprörande aspekterna av både slavhandeln och internationell adoption är det faktum att syskongrupper skiljs åt. På samma sätt som syskon vilt sågs kämpa med näbbar och klor för att inte skiljas åt på slavmarknaden i Savannah slåss idag barnen desperat i VIP-rummet på Arlanda för att få vara tillsammans. De har dock inte någon chans mot en plantageägare i Georgia eller en ingenjör från Lidingö, och orsakar knappast mer än några bit- och klösmärken på sina blivande ägare och köpare... Slutligen legitimeras slavhandeln och internationell adoption med samma tomma argument – att både de afrikanska slavarna och de utlandsadopterade bevisligen fick och får det bättre rent materiellt jämfört med livet i ursprungslandet."
Är detta inte sant? Finns det kanske plats för reflektion och självkritik, för en varierad bild? Jag vet inte vad TH's personliga åsikt till adoption faktiskt är, det förtäljer inte någon av artiklarna, för liknelsen kan vara skriven för provokation eller för att peka ut de sämre sidorna. Varför kan inte ett ämne ha två sidor, både bra och dåligt. Jag är själv tveksam till internationell adoption, även om jag adopterats av de finaste föräldrar, för att alla andra möjligheter borde utnyttjas först, och det görs inte. Hur Sydkorea historiskt hanterade saken är ett exempel på problematiken. Men detta vill inte allmänheten veta av. För vi är ju fina Sverige som alla vill komma till, eller hur?
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att fantastiska Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Kära Daniel Helldén, vi kan inte "åka hem igen" för det här är vårt hem. Vi kom inte hit av egen vilja. Vi gavs aldrig något val. Ni gjorde det här till vårt hem, och sa var tacksamma att vi räddade er från nånting ni inte vet vad det var. Om vi åkte till Korea vore vi annorlunda där också. Förstår du det? Att internationell adoption sätter oss mellan stolarna. "Åk hem," från båda sidor. "Var tacksam," från båda sidor. Är jag svensk eller korean? Det är inte så enkelt. Jag är svenskadopterad korean. Om ras är både biologi och kultur, så är vi en egen sort. En liten spridd båt i en stor stor värld, utan nation eller religion att tala för oss. En del klarar sig bra och är lyckliga. En del inte. Får de olyckliga skylla sig själva att de inte är tacksamma för det som du också borde vara precis lika tacksam för? Är du det?
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Yttrandefrihet är en nobel idé och en praktisk omöjlighet. Vi har redan censur på en jäkla massa nivåer. Vi får inte bryta lagar, även med personers medgivanden, som med t.ex. dödshjälp. Vi får inte hota folk. Vi får inte sprida barnpornografi, även om den är tecknad och alltså inte skadat något verkligt barn och vi inte har skapat den. Utanför det vida publika rummet censurerar vi oss själva konstant av sociala anledningar, mer eller mindre genomtänkta. Alla former av lögn eller att ändra eller hålla inne med sanningen kan räknas som censur. Folk säger inte "fan vad ful din nya väska är" till vem som helst. Varför?
Det är tråkigt med folk som saknar självdistans, absolut. Det finns en jäkla massa tråkigt folk i världen som en får lyssna på. Jag tycker t.ex. det är sjukt tråkigt att Avpixlat, I en artikel som är förvånande bra på att hålla sig till ämnet, plötsligt säger;
"Det framgår inte om Hübinette tycker det är lika konstigt att så få etniska svenskar förekommer i koreansk TV, teater och film."
Jo, för jag är säker på att han skulle skriva till SVT om det, i så fall. Det är möjligen så att det är en fråga för Korea, inte Sverige. TH talar inte för det koreanska folket utan det svenska, precis som ni gör, det hoppas jag ni förstår.
Förlåt, var jag tråkig nu som pekade ut fel med nånting som bara var roligt? Står humor över allt annat? Kanske i sovrummet, men inte i media, anser jag. Att ha roligt på något annans bekostnad är inte humor. Att sprida falska fakta eller uppmana ignorans är inte humor. Att göra sig rolig över andras kultur är inte humor, såvida inte de som blir skämtade om kan skratta med. Och det gjorde de ju tydligen inte. För de som håller med Avpixlat här, är de adopterade koreaner?
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Det är en jäkla svart scen där ute. Jag vet inte hur bra eller dålig media har varit historiskt, men det är inte bra nu, i vilket fall. Inte för att jag vet varför jag förväntar mig att journalister ska vara bättre på logik än någon annan.
"Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect works as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business.You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward–reversing cause and effect. I call these the “wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story–and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know."
Enkelt översatt: Du läser nånting i tidningen om ett ämne du kan väl. Ditt yrke, t.ex. Du ser att journalisten inte har någon förståelse för ämnet eller problematiken, till och med vänder på orsak och verkan, som om "våta gator orsakar regn". Du ser alla fel i artikeln, vänder på sidan, och läser nästa artikel som om denna på något sätt är mer korrekt om Palestina än artikeln du just läste. Du vänder sida, och glömmer vad du vet.
Den här "våta gator orsakar regn"-principen ser jag väldigt mycket. Också enorma logiska hopp, typ "du säger att du inte tycker om regn så då måste du inte tycka om gator heller". Att TH är emot internationella adoptioner vore ett logiskt hopp utifrån den information jag har om honom idag. Allt jag sett är att han liknade det mot slavhandel på ett smärtsamt träffande sätt. Oavsett vad jag tycker om honom, hans åsikter, adoption, slavhandel eller regn, så vore det ett logiskt hopp att säga "TH är emot adoption." Men jag ser såna hopp hos både människor runt mig och journalister hela tiden, och media borde ju, iaf enligt mig, ha en något högre standard.
Media har också svårt att hålla sig till ämnet. Artikeln i SvD tar upp problematiken i att ha definierade rasbegrepp, och det är en svår och intressant och viktig diskussion, men överskuggas totalt av personangreppet.
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
Nu blir det svårt. Och långt. Sista punkten, ni klarar det.
Om vi alla låtsas att vi lever i en värld utan ras, då är det inte längre nåt problem, yes? Faktum är att om vi alla går med på att ras finns men inte låter det påverka våra beslut, så finns inte heller nåt problem, faktiskt. Men båda världsåskådningarna är precis lika närpå-omöjliga att uppnå. Här är en av de frågor, jag har en liten lista nu, som är så svåra att jag inte kan säga mig ha en åsikt. Men samtidigt verkar folk slänga runt med dem som om det vore fråga om vad de ska äta till middag
Vi spenderade en lång tid med att inte tala om invandrare, i Sverige, och det gick ju sådär. Någon gång i framtiden, långt långt bort, kanske ras försvinner helt enkelt för att vi blandas mer och mer. Förr kunde folk se skillnad på de som kom från andra sidan viken. Men nu är vi här och nu, och det handlar inte om att utplåna ras rent genetiskt utan om ordet. Och frågan som ingen någonsin kan svara på är "om vi ändrar språket, ändras inställningen?" vissa hävdar att det fungerar, andra inte. (Jag anser inte att hen-debatten hör hit däremot, det handlar om att införa ett ord som iaf jag har saknat enormt i svenska språket. Sen kan det diskuteras hur det ska användas.)
En person som kan peka på en koreansk adopterad och säga "Åk hem", har en tydlig bild av ras. Om det inte fanns ett rasbegrepp, skulle den diskuterade sketchen inte finnas, och om det inte finns ett rasbegrepp, hur skulle vi tala om problematiken runt dessa saker? Hur skulle jag kunna säga och förklara "det här är förnedrande för mig" om det inte finns en ras att tala om?
Jag har hört detta att det talas så lite om ras i Sverige förut. Ofta i kontrast mot USA där det talas en jäkla massa om ras. Jag vet inte vad som är "rätt". Jag tycker inte endera sida har särskilt övertygande argument.
Det som spelar roll är ju i slutändan att folk behandlas schysst. Att ingen får förutbestämda meningar skyfflade i ansiktet för att de är mörkhyade/snedögda/man/bär slöja/äter gris/går med kryckor/ser äldre ut än de är. Vare sig ras finns eller inte, kön finns eller inte, så känns det som att hänga upp sig på detaljer.
Men vi behöver detaljer. Regler, guider, förebilder. Inte minst för att om "du tycker inte om regn så du måste inte tycka om gator" är en acceptabel logik i den media som syns och hörs överallt, så måste den sansade logiken finnas någonstans. Måste vi då ha begrepp som ras och kön och religion för att hålla ordning på världen tillsammans, så är det väl ett nödvändigt ont.
För idealism, hur välmenande den än är, är också bara sådant. En regel, guide och förebild. I verkligheten diskuterar man, hittar praktiska lösningar och är ärliga utan censur istället för att ställa in föreläsningar, riva ner affischer, eller attackera personer. Eller?
---
Slutligen har jag två frågor, en kort och en lång.
1) "Vad tycker den som skrivit detta om TH?" Utan att läsa tillbaka, och
2) Antagligen har ni läst artiklarna från Avpixlat och SvD nu. Läs kanske också SLU's artikel. Vad tänker ni om internationella adoptioner och TH? Om du sen läser dessa två:
Mer kritik mot adoption, och lite om Sydkoreas historiska hantering av dessa.
artikel 1
artikel 2
Vilka slutsatser har du dragit, och varför?
---
Idag blev jag länkad att SLU ställt in en föreläsning av Tobias Hübinette, för att i artikeln nämns faktumet att "Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel." som en av anledningarna. (Enligt lagen om dålig journalistik framkommer en oro för säkerhetsrisk pga nazister som möjlig anledning endast långt senare i artikeln). Det var alltså inte detta ämne han ämnade tala om, men blev tillika avbokad.
(Se gärna de artiklar som finns längst ner om adoption re: människohandel.)
Låt mig samla ihop några punkter. Vi börjar med
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
2) adoption är bra och inte människohandel
Okej? Är ni med?
Jag googlade då TH och valde ut två slumpmässiga artiklar på första resultatsidan att använda som exempel på vem han är. Avpixlat blev först. länk.
Nu fick vi en punkt till:
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Om ni läser kommentarerna, får vi några intressanta uttalanden som jag sammanfattar till:
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Nu kliar det i fingrarna att börja analysera, och kanske att kommentera, men vänta, vi har en artikel kvar.
Nu blev det SvD från 2013 länk
Liksom i Avpixlat börjar vi med att måla fan på väggen (eftersom endast kontroversiella punkter tas upp, inga av hans titlar eller dylikt). Okej. Visst, vi gör en punkt.
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Som bevis att detta är nedsmutsning:
"Det är pedofili som driver vita män att gifta sig med asiatiska kvinnor" attribueras till TH medan artikeln som syftas på börjar "I Sverige har det varit tyst om det fenomen som av asiatiska feminister i USA brukar benämnas ”gula febern”, det vill säga det faktum att vissa vita västerländska män hyser ett specifikt begär efter gula öst- och sydostasiatiska kvinnor vilket manifesteras i allt ifrån äktenskap och relationer till prostitution och trafficking." Märk, vissa.
Detta var tydligen ett för känsligt ämne som inte är välkommet till diskussion, liksom kritik mot adoption, och därför går direkt till förlöjligande. Åh, sa jag att SvD är en seriös tidning med lång och stolt tradition?
Nu kommer vi till det intressanta problemet och huvudpunkten:
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
De här punkterna, vill jag påpeka, försöker sammanfatta åsikterna som presenteras här på ett kort, begripligt sätt. Hur många punkter håller du med om, så här långt? Hur många behöver du fundera över? Tänkte du på att det var det här som sades?
---
Okej, så nu är det dags att diskutera.
1) anställda vid institutionen ska med personliga åsikter bestämma vem som får föreläsa och inte.
Nej. Jag inser att så är fallet i många, många fall, men nej. För en varierad intellektuell debatt och en demokratisk process får det inte vara så. De som blev upprörda borde titta på sig själva, komma fram till varför de är upprörda, och gå till föreläsningen eller mejla personen och ställa frågor. Öppna för konversation och självinsikt. Dessa anställda som blev upprörda, är de själva adopterade? Har de själva adopterat eller adopterat bort ett barn?
2) adoption är bra och inte människohandel.
Vem bestämde det här?
På wikiquotes finns detta av TH:
"En av de mer upprörande aspekterna av både slavhandeln och internationell adoption är det faktum att syskongrupper skiljs åt. På samma sätt som syskon vilt sågs kämpa med näbbar och klor för att inte skiljas åt på slavmarknaden i Savannah slåss idag barnen desperat i VIP-rummet på Arlanda för att få vara tillsammans. De har dock inte någon chans mot en plantageägare i Georgia eller en ingenjör från Lidingö, och orsakar knappast mer än några bit- och klösmärken på sina blivande ägare och köpare... Slutligen legitimeras slavhandeln och internationell adoption med samma tomma argument – att både de afrikanska slavarna och de utlandsadopterade bevisligen fick och får det bättre rent materiellt jämfört med livet i ursprungslandet."
Är detta inte sant? Finns det kanske plats för reflektion och självkritik, för en varierad bild? Jag vet inte vad TH's personliga åsikt till adoption faktiskt är, det förtäljer inte någon av artiklarna, för liknelsen kan vara skriven för provokation eller för att peka ut de sämre sidorna. Varför kan inte ett ämne ha två sidor, både bra och dåligt. Jag är själv tveksam till internationell adoption, även om jag adopterats av de finaste föräldrar, för att alla andra möjligheter borde utnyttjas först, och det görs inte. Hur Sydkorea historiskt hanterade saken är ett exempel på problematiken. Men detta vill inte allmänheten veta av. För vi är ju fina Sverige som alla vill komma till, eller hur?
4) alla invandrade och adopterade ska vara tacksamma för att fantastiska Sverige tog emot dom och därför hålla käft. Om en inte är tacksam nog att hålla käft, åk hem igen!
Kära Daniel Helldén, vi kan inte "åka hem igen" för det här är vårt hem. Vi kom inte hit av egen vilja. Vi gavs aldrig något val. Ni gjorde det här till vårt hem, och sa var tacksamma att vi räddade er från nånting ni inte vet vad det var. Om vi åkte till Korea vore vi annorlunda där också. Förstår du det? Att internationell adoption sätter oss mellan stolarna. "Åk hem," från båda sidor. "Var tacksam," från båda sidor. Är jag svensk eller korean? Det är inte så enkelt. Jag är svenskadopterad korean. Om ras är både biologi och kultur, så är vi en egen sort. En liten spridd båt i en stor stor värld, utan nation eller religion att tala för oss. En del klarar sig bra och är lyckliga. En del inte. Får de olyckliga skylla sig själva att de inte är tacksamma för det som du också borde vara precis lika tacksam för? Är du det?
3) yttrandefrihet är kung och ska skyddas oavsett individers åsikter eller känslor, och humor framförallt ska vara fritt från censur
Yttrandefrihet är en nobel idé och en praktisk omöjlighet. Vi har redan censur på en jäkla massa nivåer. Vi får inte bryta lagar, även med personers medgivanden, som med t.ex. dödshjälp. Vi får inte hota folk. Vi får inte sprida barnpornografi, även om den är tecknad och alltså inte skadat något verkligt barn och vi inte har skapat den. Utanför det vida publika rummet censurerar vi oss själva konstant av sociala anledningar, mer eller mindre genomtänkta. Alla former av lögn eller att ändra eller hålla inne med sanningen kan räknas som censur. Folk säger inte "fan vad ful din nya väska är" till vem som helst. Varför?
Det är tråkigt med folk som saknar självdistans, absolut. Det finns en jäkla massa tråkigt folk i världen som en får lyssna på. Jag tycker t.ex. det är sjukt tråkigt att Avpixlat, I en artikel som är förvånande bra på att hålla sig till ämnet, plötsligt säger;
"Det framgår inte om Hübinette tycker det är lika konstigt att så få etniska svenskar förekommer i koreansk TV, teater och film."
Jo, för jag är säker på att han skulle skriva till SVT om det, i så fall. Det är möjligen så att det är en fråga för Korea, inte Sverige. TH talar inte för det koreanska folket utan det svenska, precis som ni gör, det hoppas jag ni förstår.
Förlåt, var jag tråkig nu som pekade ut fel med nånting som bara var roligt? Står humor över allt annat? Kanske i sovrummet, men inte i media, anser jag. Att ha roligt på något annans bekostnad är inte humor. Att sprida falska fakta eller uppmana ignorans är inte humor. Att göra sig rolig över andras kultur är inte humor, såvida inte de som blir skämtade om kan skratta med. Och det gjorde de ju tydligen inte. För de som håller med Avpixlat här, är de adopterade koreaner?
5) oavsett vad artikeln handlar om, börja alltid med att försöka smutsa ner personen som har en annan åsikt än dig själv
Det är en jäkla svart scen där ute. Jag vet inte hur bra eller dålig media har varit historiskt, men det är inte bra nu, i vilket fall. Inte för att jag vet varför jag förväntar mig att journalister ska vara bättre på logik än någon annan.
"Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect works as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business.You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward–reversing cause and effect. I call these the “wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story–and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know."
Enkelt översatt: Du läser nånting i tidningen om ett ämne du kan väl. Ditt yrke, t.ex. Du ser att journalisten inte har någon förståelse för ämnet eller problematiken, till och med vänder på orsak och verkan, som om "våta gator orsakar regn". Du ser alla fel i artikeln, vänder på sidan, och läser nästa artikel som om denna på något sätt är mer korrekt om Palestina än artikeln du just läste. Du vänder sida, och glömmer vad du vet.
Den här "våta gator orsakar regn"-principen ser jag väldigt mycket. Också enorma logiska hopp, typ "du säger att du inte tycker om regn så då måste du inte tycka om gator heller". Att TH är emot internationella adoptioner vore ett logiskt hopp utifrån den information jag har om honom idag. Allt jag sett är att han liknade det mot slavhandel på ett smärtsamt träffande sätt. Oavsett vad jag tycker om honom, hans åsikter, adoption, slavhandel eller regn, så vore det ett logiskt hopp att säga "TH är emot adoption." Men jag ser såna hopp hos både människor runt mig och journalister hela tiden, och media borde ju, iaf enligt mig, ha en något högre standard.
Media har också svårt att hålla sig till ämnet. Artikeln i SvD tar upp problematiken i att ha definierade rasbegrepp, och det är en svår och intressant och viktig diskussion, men överskuggas totalt av personangreppet.
6) att tala om ras är ett steg tillbaka mot rasism (är detta samma som att att tala om invandrare är ett steg tillbaka mot rasism?)
Nu blir det svårt. Och långt. Sista punkten, ni klarar det.
Om vi alla låtsas att vi lever i en värld utan ras, då är det inte längre nåt problem, yes? Faktum är att om vi alla går med på att ras finns men inte låter det påverka våra beslut, så finns inte heller nåt problem, faktiskt. Men båda världsåskådningarna är precis lika närpå-omöjliga att uppnå. Här är en av de frågor, jag har en liten lista nu, som är så svåra att jag inte kan säga mig ha en åsikt. Men samtidigt verkar folk slänga runt med dem som om det vore fråga om vad de ska äta till middag
Vi spenderade en lång tid med att inte tala om invandrare, i Sverige, och det gick ju sådär. Någon gång i framtiden, långt långt bort, kanske ras försvinner helt enkelt för att vi blandas mer och mer. Förr kunde folk se skillnad på de som kom från andra sidan viken. Men nu är vi här och nu, och det handlar inte om att utplåna ras rent genetiskt utan om ordet. Och frågan som ingen någonsin kan svara på är "om vi ändrar språket, ändras inställningen?" vissa hävdar att det fungerar, andra inte. (Jag anser inte att hen-debatten hör hit däremot, det handlar om att införa ett ord som iaf jag har saknat enormt i svenska språket. Sen kan det diskuteras hur det ska användas.)
En person som kan peka på en koreansk adopterad och säga "Åk hem", har en tydlig bild av ras. Om det inte fanns ett rasbegrepp, skulle den diskuterade sketchen inte finnas, och om det inte finns ett rasbegrepp, hur skulle vi tala om problematiken runt dessa saker? Hur skulle jag kunna säga och förklara "det här är förnedrande för mig" om det inte finns en ras att tala om?
Jag har hört detta att det talas så lite om ras i Sverige förut. Ofta i kontrast mot USA där det talas en jäkla massa om ras. Jag vet inte vad som är "rätt". Jag tycker inte endera sida har särskilt övertygande argument.
Det som spelar roll är ju i slutändan att folk behandlas schysst. Att ingen får förutbestämda meningar skyfflade i ansiktet för att de är mörkhyade/snedögda/man/bär slöja/äter gris/går med kryckor/ser äldre ut än de är. Vare sig ras finns eller inte, kön finns eller inte, så känns det som att hänga upp sig på detaljer.
Men vi behöver detaljer. Regler, guider, förebilder. Inte minst för att om "du tycker inte om regn så du måste inte tycka om gator" är en acceptabel logik i den media som syns och hörs överallt, så måste den sansade logiken finnas någonstans. Måste vi då ha begrepp som ras och kön och religion för att hålla ordning på världen tillsammans, så är det väl ett nödvändigt ont.
För idealism, hur välmenande den än är, är också bara sådant. En regel, guide och förebild. I verkligheten diskuterar man, hittar praktiska lösningar och är ärliga utan censur istället för att ställa in föreläsningar, riva ner affischer, eller attackera personer. Eller?
---
Slutligen har jag två frågor, en kort och en lång.
1) "Vad tycker den som skrivit detta om TH?" Utan att läsa tillbaka, och
2) Antagligen har ni läst artiklarna från Avpixlat och SvD nu. Läs kanske också SLU's artikel. Vad tänker ni om internationella adoptioner och TH? Om du sen läser dessa två:
Mer kritik mot adoption, och lite om Sydkoreas historiska hantering av dessa.
artikel 1
artikel 2
Vilka slutsatser har du dragit, och varför?
Saturday, August 13, 2011
Note to self:
Just came home from the IKAA Gathering, overall two things will stay in my memory of this day, aside from the obvious "pretty house", "oh gosh so many koreans" and stuff.
a Swedish Korean adoptee who have lived in Korea five years, yet never really thought about any of the stuff talked about today - racism, identity, nationality... It made me wonder many things about her and myself, but most of all it felt like hope: here is someone just like me who is at peace.
and an Italian Korean adoptee who said "Maybe this is our prize - our gift in return for the traumas and things we've gone through: a unique perspective that nobody else can have." It made me realize that I don't feel as if this whole Korean thing, or this whole adopted thing, was forced on me and I don't wish it undone. It's more like I'm trying to understand this unique perspective I was given, because it's my duty and privilege as the receiver of such a gift.
a Swedish Korean adoptee who have lived in Korea five years, yet never really thought about any of the stuff talked about today - racism, identity, nationality... It made me wonder many things about her and myself, but most of all it felt like hope: here is someone just like me who is at peace.
and an Italian Korean adoptee who said "Maybe this is our prize - our gift in return for the traumas and things we've gone through: a unique perspective that nobody else can have." It made me realize that I don't feel as if this whole Korean thing, or this whole adopted thing, was forced on me and I don't wish it undone. It's more like I'm trying to understand this unique perspective I was given, because it's my duty and privilege as the receiver of such a gift.
Friday, August 12, 2011
the choice of What If
Tomorrow I am off to meet other Korean adoptees, mostly Swedes but also from other parts of the world, and to listen to a bunch of them talking about, well... us. I asked myself "why", just before, and I'm not sure. I think, because I want to determine just how big a part of me this really is.
But as to "how big parts of us things are" it's a little arbitrary, wouldn't you say? Would I be this hopeless unmotivated game geek with author dreams if there had been nothing wrong with my leg? Or would I be a world famous dancer and model with posters in half the male population's bedrooms? Could anyone say that the two are the same person? And would my leg problem be the "defining" in my life, if we knew for a fact that the other path would have happen had it not been? Since there's so many other "defining" moments. Had I not gone to school away from home at 16 I might not have failed and lost confidence, but I might also have withered into a voiceless mouse in a corner without the support and inspiration of the people I met there. Or, everything might have gone exactly the same. So who can say which choices actually made a difference in our lives, and which don't. Maybe the big choices don't really matter, and some random small ones end up dictating our lives.
Well, the choice to go to this seminar will probably not lead to any life-defining changes. Unless I meet the most violently handsome Korean guy with whom I elope and raise sixteen babies, or a giant robot decide to invade Stockholm just tomorrow and beam me up into space. While those two would certainly be fun, it's the tiny little realistic "what-if"s that really scare/excite me. Like, what if I meet someone who is actually a younger sibling of mine, adopted away as I was, and we would possibly never know.
You know, thinking about that, any younger adopted Korean could be a sibling. Okay, so if that violently handsome Korean guy is not older than me, then I'll say goodbye and thanks for the fish. Do not want to go near that possibility, especially with a prospect of sixteen babies.
But as to "how big parts of us things are" it's a little arbitrary, wouldn't you say? Would I be this hopeless unmotivated game geek with author dreams if there had been nothing wrong with my leg? Or would I be a world famous dancer and model with posters in half the male population's bedrooms? Could anyone say that the two are the same person? And would my leg problem be the "defining" in my life, if we knew for a fact that the other path would have happen had it not been? Since there's so many other "defining" moments. Had I not gone to school away from home at 16 I might not have failed and lost confidence, but I might also have withered into a voiceless mouse in a corner without the support and inspiration of the people I met there. Or, everything might have gone exactly the same. So who can say which choices actually made a difference in our lives, and which don't. Maybe the big choices don't really matter, and some random small ones end up dictating our lives.
Well, the choice to go to this seminar will probably not lead to any life-defining changes. Unless I meet the most violently handsome Korean guy with whom I elope and raise sixteen babies, or a giant robot decide to invade Stockholm just tomorrow and beam me up into space. While those two would certainly be fun, it's the tiny little realistic "what-if"s that really scare/excite me. Like, what if I meet someone who is actually a younger sibling of mine, adopted away as I was, and we would possibly never know.
You know, thinking about that, any younger adopted Korean could be a sibling. Okay, so if that violently handsome Korean guy is not older than me, then I'll say goodbye and thanks for the fish. Do not want to go near that possibility, especially with a prospect of sixteen babies.
Friday, July 24, 2009
I wouldn't recognize my mother if she walked past me on the street...
I had a mental breakdown a day or two ago because I watched one of those tv-shows where they find people for other people who have lost them. They helped a taiwanese guy adopted to sweden find his birthmother. Those shows are really tear-tweaking and I tend to avoid them. But it was decent, and they found her of course, and whatever. Then, when it ended, I realized that the guy had had a picture. Someone had given him a picture of his mother when they sent him off to Sweden. And my head started raving about why the fuck didn't I have a picture, who the hell sends a kid off to the other side of the world without one single line back to their home?
Why didn't they give me a picture?
But I think it's healthy. This is the first time I'm really, really angry at the whole thing; the country, my parents, the people working these things both there and in sweden, even in part my adoptive parents. I think being angry is good. Because I should be. It's the first time I'm thinking; I was damned well worth a picture. I'm damned well worth to be really, really angry.
Why didn't they give me a picture?
But I think it's healthy. This is the first time I'm really, really angry at the whole thing; the country, my parents, the people working these things both there and in sweden, even in part my adoptive parents. I think being angry is good. Because I should be. It's the first time I'm thinking; I was damned well worth a picture. I'm damned well worth to be really, really angry.
Monday, September 1, 2008
An Answer
I feel that my answer on Nightflyer's comment on the previous post became too long to be a comment. I imagined that someone would think what she thought about what I wrote, but decided to post it as it was to let whatever come come. Because when you ask the question, you'll get your answer. Because this is what I wanted to say:
I understand what you want to say, and I agree, mostly. But that everyone can make their own happiness doesn't mean we shouldn't try to make it easier on everyone. It doesn't mean we should ignore shit people throw at us, "turn the other cheek". Even if fact is that life deals you cards under the table, you don't just sit down and take it. You stand up and shout. Because whether or not it helps you, whether or not it helps the ones who come after you, it makes you feel better. It gives you the special word for "pride" or "honor", self-respect, that Asia uses, that we here in Sweden have replaced with "lagom".
That I am adopted is an issue in itself. One I will, and am, dealing with. What's done is done. The question whether international adoption should or should not be performed, however, is a completely different issue and on a different level.
What I dealt with the first post was basically my own feelings and the beginning of me connecting to where I am from; because it is true that where I am from does have significance in the choice of where I will go tomorrow. I am also very aware of that I am the one who have cut myself off from my heritage.
The previous post, however, is aimed more at the later issue, an attempt to bring the question into the light. Adoption has always been seen as a good thing, right? I question that. I propose that it might even be bad, and I'm not the only one. I do that counting all information I know at this point, logically, and that my own feelings agree is only another fact that supports this theory. I am a part of my own test-group. Not scientifically viable, but in real life a rather commonly practiced form. I want people to think about whether what Korea practices is adoption or a dandied form of selling humans.
Listening to someone feeling sorry for themselves is quite annoying. I know I do my own bit of whining, but for your information quite a lot of it is venting and/or the author side of me going haywire because strong emotion is the best food for words and letters. I'd say my flaw is to blame stupidity and systems created by stuidity for all my problems instead of dealing with myself, but I do not feel sorry for myself. I have chosen my path; I could have made it easier, but I will not. Neither would I change the fact of my adoption if I could. I never said I'd rather have stayed where I was; I have no idea how life would have been or who I would have been; quite frankly I have never thought about it. Can't change the past. No point in thinking about whether I would want to.
I know you know me better than most. Do you think I would take an opinion because "everyone says so"?
I understand what you want to say, and I agree, mostly. But that everyone can make their own happiness doesn't mean we shouldn't try to make it easier on everyone. It doesn't mean we should ignore shit people throw at us, "turn the other cheek". Even if fact is that life deals you cards under the table, you don't just sit down and take it. You stand up and shout. Because whether or not it helps you, whether or not it helps the ones who come after you, it makes you feel better. It gives you the special word for "pride" or "honor", self-respect, that Asia uses, that we here in Sweden have replaced with "lagom".
That I am adopted is an issue in itself. One I will, and am, dealing with. What's done is done. The question whether international adoption should or should not be performed, however, is a completely different issue and on a different level.
What I dealt with the first post was basically my own feelings and the beginning of me connecting to where I am from; because it is true that where I am from does have significance in the choice of where I will go tomorrow. I am also very aware of that I am the one who have cut myself off from my heritage.
The previous post, however, is aimed more at the later issue, an attempt to bring the question into the light. Adoption has always been seen as a good thing, right? I question that. I propose that it might even be bad, and I'm not the only one. I do that counting all information I know at this point, logically, and that my own feelings agree is only another fact that supports this theory. I am a part of my own test-group. Not scientifically viable, but in real life a rather commonly practiced form. I want people to think about whether what Korea practices is adoption or a dandied form of selling humans.
Listening to someone feeling sorry for themselves is quite annoying. I know I do my own bit of whining, but for your information quite a lot of it is venting and/or the author side of me going haywire because strong emotion is the best food for words and letters. I'd say my flaw is to blame stupidity and systems created by stuidity for all my problems instead of dealing with myself, but I do not feel sorry for myself. I have chosen my path; I could have made it easier, but I will not. Neither would I change the fact of my adoption if I could. I never said I'd rather have stayed where I was; I have no idea how life would have been or who I would have been; quite frankly I have never thought about it. Can't change the past. No point in thinking about whether I would want to.
I know you know me better than most. Do you think I would take an opinion because "everyone says so"?
Thursday, August 28, 2008
The land of opportunities
I'll actually continue a bit on the last subject, because I've been thinking a lot about it since I wrote. I've read a lot of stuff, Korean language, history, culture - and viewpoints about adoption coming from both Korea and Sweden. It gives me a growing feeling of that I've unknowlingly chosen to ignore a large part of my life.
Here's some facts that can't be denied:
Many adopted Koreans return to live in Korea when they're adults. Many of those never feel at home there either.
Suicide is considerably much more common in people adopted into another etnicity than their born one.
Korea still gives up thousands of children for adoption even as their economy is now well above the average line. Adoption within the borders are very uncommon. They make millions off foreign adoptions every year.
Korean culture still carries the remnants of a time where an unmarried woman could not have a child. Most children up for adoption come from single mothers.
Sweden adopts many more children from Asian countries than others, like Africa.
There is a strong feeling of sitting between chairs, so to speak. For some reason I'm not yet at the point of being angry, or even accusing, of Korea. Maybe because I've recently read about how rough the road has been for her. But she gives many opportunities. I'm slightly less inclined to give Sweden the nice treatment. Have anyone ever informed parents or the people working with adoption about the skyrocketing suicide rates, about the feeling of sitting between chairs? Sure, it's better than leaving children starving on the streets. But kids in Korea are hardly starving on the streets anymore.
I met the other Korean girl I talked about. We just had a night on town, and as if fate intervened we ran into a group of Korean tourists. They were exalted about every little thing we had to say, though the hardly spoke english. Apparantly I have the same name as a famous Korean singer. They asked who we were, where we were from. My friend knew the Korean word for adopted. All the women of the group said "aaaahhh," and tilted their heads. I got the distict feeling they felt sorry for us.
Maybe they should.
Here's some facts that can't be denied:
Many adopted Koreans return to live in Korea when they're adults. Many of those never feel at home there either.
Suicide is considerably much more common in people adopted into another etnicity than their born one.
Korea still gives up thousands of children for adoption even as their economy is now well above the average line. Adoption within the borders are very uncommon. They make millions off foreign adoptions every year.
Korean culture still carries the remnants of a time where an unmarried woman could not have a child. Most children up for adoption come from single mothers.
Sweden adopts many more children from Asian countries than others, like Africa.
There is a strong feeling of sitting between chairs, so to speak. For some reason I'm not yet at the point of being angry, or even accusing, of Korea. Maybe because I've recently read about how rough the road has been for her. But she gives many opportunities. I'm slightly less inclined to give Sweden the nice treatment. Have anyone ever informed parents or the people working with adoption about the skyrocketing suicide rates, about the feeling of sitting between chairs? Sure, it's better than leaving children starving on the streets. But kids in Korea are hardly starving on the streets anymore.
I met the other Korean girl I talked about. We just had a night on town, and as if fate intervened we ran into a group of Korean tourists. They were exalted about every little thing we had to say, though the hardly spoke english. Apparantly I have the same name as a famous Korean singer. They asked who we were, where we were from. My friend knew the Korean word for adopted. All the women of the group said "aaaahhh," and tilted their heads. I got the distict feeling they felt sorry for us.
Maybe they should.
Subscribe to:
Posts (Atom)