Why I Don't Like Journalists (sry you serious ones, all five)

I helped my brother with his history homework yesterday (it's actually fun because I get to renew my own knowledge) and he said something kinda striking concerning Hitler and his paranoia: Han ä ingen som får nô bäst vänner iallafall. Hehe ^^

Jag läser den andra boken i Millenium-serien, "Flickan som Lekte med Elden", den är SÅ bra! Den första är bra, men man måste inte läsa den, den här... den är... samhällskritik at it's very very sharpest best, förklädd till fiktion som också är bra i sig själv. Jag tänker ge ett exempel för att övertyga, men om nån tänker läsa den ändå, sluta läsa här.

Den första meningen i boken är: Hon låg fastspänd med läderremmar på en smal brits med en ram av härdat stål. [...]En del av hennes medvetna lyssnade efter ljudet av fotsteg som innebar att han skulle komma. [...] Det var hennes fyrtiotredje dag i fångenskap. Okay. Vad tänker du? Den sista meningen av prologen säger: Det var natten hon fyllde 13 år. Vad tänker du nu? Sedan börjar boken, och fortsätter egentligen där den förra slutade, helt vid sidan av prologen. Den handlar om trafficking, och man gör sina associationer. Så på sidan 398, trehundranittioåtta!, inser man att prologen inte hade någonting med trafficking att göra; att det är beskrivningen av en flicka på "psykiatrisk behandling", och det här, damer och herrar, är bara en liten liten pettitess av alla de små och stora pikar som spretar åt alla håll och vrider om i magtrakten när man tänker på hur så många småsaker faktiskt underminerar all mänsklighet. Inte minst är kritiken mot media och sensationsjournalistik intressant, med tanke på att författaren själv var journalist (en seriös sådan). Jag har alltid haft samma åsiker själv, exemplen på tidningsrubriker är t.ex. en ren orgie i anledningar att hata pressfrihet, och exemplen på den usla psykologi som den flesta människor använder är också rent infuriating.

Den enda anledningen till att den här boken inte bara får mig att grabba min fars tjänstevapen och gå bärsärk är just att kritiken den framställer inte stannar vid mig; den går vidare med varje person som läser den. Jag hoppas bara att den generella intelligensen är ett litet snäpp högre än vad personerna i boken stoltserar med (bortsett från Lisbeth Salander) så att folk ser och förstår.

Men jag hoppas nog in vain.